Hundskall och fladdermöss

Väntar på hundskall och fladdermöss

Tillbaka i min stad och min balkong.

Bekant, men ändå annorlunda.

I sängen ligger en filur och jollrar.

Även hon har varit här förut.

Som embryo.

Utsikten är sämre även om ölen och ciggen är densamma.

Träden har växt och det har byggts höga hus i dalen.

Jag längtar efter hundskall och fladdermöss.

Det var här det började.

Det var här vi hamnade i en flyktingvåg, och flöt med.

Långa dygn vid olika gränser.

Tårgas, Familjer, hungriga barnögon och trötta skor.

Vi följde vågen baklänges via Makedonien till Aten.

Via kikare på Chios nära Turkiets kust.

De rangliga båtarna och mödrarna vars vatten gick när de steg iland.

Blötan, nattvaken och döpojken.

Allt gör mig fortfarande arg.

Känner mig som en smitare.

Också det känns bekant.

Väntar på hundskall och fladdermöss.

Utsikten är sämre, men utsikter är ändå bara för de privilegierade.

Dom som måste låna ihop till en själ.

Klasshatet fick jag med modermjölken.

Jag kan säga tack på fler språk än en blind turist

och har mött så många tomma blickar att jag kan fylla ett svart hål.

Min balkong är gjuten i betong.

Flarnet har somnat och jag väntar på hundskall och fladdermöss.

Önskar vara en sådan man kan vara stolt över ibland.

Hel spelar ingen roll, men gärna inte i betong.

Syrsorna sjunger och bygget har tystnat för dagen.

Landskrona, Gnesta, Belgrad.

Det finns en logik.

Har rökt på i Nice och legat i Paris.

Varit ett svin för att imponera på mig själv.

Mödrarna, blickarna och döpojken.

Jag har pratat för mycket och tagit plats som inte varit min att ta.

Hundarna ylar att jag är en annan nu.

Någon där ute tjänar pengar på det här.

På hålögda barn och sylvass taggtråd.

Jag kan inte rädda världen.

Vet inte ens om den är värd att räddas.

Jag drömmer om Freud.

Han kommer emot mig i form av en gigantisk fitta i sammet.

Jag sugs ofrivilligt in.

Är hemma igen, där allting började.

Allt det som ska forma mig.

Manlig frånvaro, klasshat och alkohol.

Det är fan alltid på botten man håller ihop.

Jag luktar fladdermus och hund.

Men jag är bättre nu.

Jag håller min mun och min kuk i styr.

Mitt hem är min sorg och min sorg är en lögn.

Jag är inte otacksam, bara ovan.

Jag mår bra.

Jag är en gatuhund på gott och ont.

Det är därför dom flockas runt mig.

Vi talar samma språk, men vi säger aldrig för mycket.

Bland mina nya vänner är det plötsligt jag som är privilegierad.

Vissa saker kan inte beskrivas i ord.

Mina döttrar, gränslös kärlek, tomma ögon och döpojkar.

Vill att dom alla ska vara här med mig just nu.

Invänta hundskallen och fladdermössen.

Har nog min del att skämmas för.

Jag var ung, men bättre än min egen far.

Jag dricker, men jag är inte död.

Måste sammanfatta.

Det blir för många ord.

Borde knyta ihop säcken.

Inga hundskall ikväll och båda älsklingarna sover.

Kanske knackar på hos grannen och röker en fet.

Gatuhund som man är.

Kanske lägger mig ner en stund med mödrarna, döpojken och drömmer om havet.

Någon tjänar på allt det här och det enda jag vet, är att det inte är vi.

Jag har skrivit en bok som ingen vill ha och en gång spelade en vän in en sång om mig.

Döpojken var inte med och inga skall hördes i bakgrunden.

Havet tar och havet ger.

Jag är inte otacksam, bara ovan.

Jag väntar på hundskall och fladdermöss

Belgrad juni 2017