Långbänk

Vi måste prata om det här med att dra ut på allting. Nu pratar jag inte om att julmusten kommer redan i september eller att semlor finns från det man har slängt ut granen och fram till påsk. Inte heller om att ett slutspel inom svensk hockey numera spelas bästa av sju. Bästa av sju? Vad hände med tre, eller möjligen fem? Jag pratar så klart om melodifestivalen. Om man inkluderar evighetsprogrammet Idol som plantskola för melodifestivalen blir andningspauserna under året  i stort sätt obefintliga. Men okej, alla idoler passerar inte melodifestivalen på vägen till scener som mindre stadsfestivaler, köpcentrum och Finlandsbåtar. En och annan tvåa lyckas bygga något eget. Artisterna i Sveriges största underhållningsprogram är noggrant utvalda för att passa alla. Receptet är lika enkelt som genialt och med hundra deltävlingar finns det plats för otaliga slevar i soppan. Receptet bör innehålla minst fyra idoler och två pojkband, en rappare från förorten med svår uppväxt som söker revansch, en gamling, ett rockigare alternativ, ett eller två queer-inslag, några bekanta ansikten som ställt upp förut, två spexiga nummer och ett seriöst. I likhet med den explosionsartade utvecklingen av nya varianter på semlor finns det så klart ingen garanti för att mångfalden nödvändigtvis befrämjar kvalitén. Det är upp till var och en att bedöma. Men den stora beröringspunkten är alla dom som säger stopp och nog. Som vill ha en helt vanlig semla och en hederlig gammal schlager. Pensionärerna har sedan länge bojkottat detta dunka-dunka medan sextio och sjuttiotalister som jag fortfarande försöker förstå oss på. Problemet är bara det att inte ens vi som nu skriker stopp och belägg knappt var födda när schlagern var helig. Även om vi nog kan rota fram något tidigt minne med Björn Skifs eller Ted Gärdestad är Alice Babs något även vi får googla fram på youtube. Det är fritt att tycka, kan man tycka. Men det är inte vi tyckare som röstar utan en helt ny generation unga människor som aldrig upplevt vare sig kassettband, vinyl eller svartvit tv med bara två kanaler. För den nya generationen är valfrihet och mångfald en självklarhet och även om det är mamma eller pappa som betalar mobilräkningen är dom med och påverkar både innehåll och resultat. Det är dom som avgör vilka som går vidare och koras till vinnare. Med den röstningsbasen kan en söt kille med rådjursögon vinna över Loreen, som enbart är med för att visa att tävlingen fortfarande är seriös. En  halvblind gubbstrutt som Owe Törnqvist kan få röster för att han är annorlunda, på skoj  eller för att han kanske påminner om en gammal charmig morfar. Före detta Idoldeltagare har det förspänt per automatik. Där finns redan ett känslomässigt band då man redan har kunnat följa deras så kallade resa. Om man bara utgår från röstningsbasen är det ganska enkelt att räkna ut från början vilka som ska gå vidare. Det vet också både SVT och Christer Björkman. Men ändå måste vi liksom i hockeyslutspelet dra ut på det. Mjölka ut varenda krona ur konceptet och göda kvällstidningarna med extrabilagor om allsköns nya påhittiga nakenchocker och skandaler. I likhet med sportjournalistiken finns det inga språkregler kvar när det kommer till melodifestivalen. Begrepp som nakenchock hade aldrig haft en chans att bli ett etablerat uttryck om det inte vore för detta spektakel. Även om SVT ska vara reklamfritt matas vi med namn på sponsorer. Nu kan man tänka sig att det att det skulle vara helt omöjligt att komma in på det amerikanska presidentvalet och Donald Trump. Men icke. När det kommer till mediebevakningen av det amerikanska valet ligger allting annat i lä. Svenska medier är oftast på hugget ett helt år i förväg. Inget bästa av sju här inte. Och det är inte slut med det. TV4 kör ett inslag i morgonsoffan som heter Trumps första hundra dagar. Alla vet hur valet slutade, men vad många inte tänker på är hur få som faktiskt röstade på just Trump. Med ett valdeltagande på drygt 40 procent och ett valsystem som är krångligare att förstå än duellerna i andra chansen, räcker det att mindre än 20 procent röstar för att man ska ta hem segern. Förhoppningsvis blir detta en läxa som ökar valdeltagandet. Inte bara i presidentvalet, utan också i melodifestivalen. Många Britter var så säkra på ett nej till Brexit att dom inte orkade ta sig till vallokalerna. Möjligen hade dom hört talas om andra chansen, men någon sådan lär dom knappast få. Vill man se en riktig schlager får man göra en del av jobbet själv. Att sitta i soffan och gnälla lär inte hjälpa. Den yngre generationen är här. Dom vet vad dom vill. Oavsett hur cynisk man kan anse nöjesindustrin vara handlar det till syvende och sist som alltid om makt. Vill man se Fredrik Belfrage eller Lennart Svan presentera en gammal goding med tillhörande orkester och dirigent så är det bara att fråga denna unga generation om hjälp. Dom är nämligen lika flinka på att söka upp saker på nätet som på att rösta. Så om dunkadunka skeptikerna och soffliggarna gör gemensam sak, sätter på tv.n och ringer och röstar på Loreen
Eller Owe Törnqvist om man så önskar, kommer general Björkman att vara tvungen att gräva fram både fler seriösa bidrag och gamla stofiler till nästa gång. Om tävlingarna för den skull blir färre är mindre troligt. Man kan också prova något så radikalt som att byta kanal.