Fulkulturens revasch

Fulkulturens revansch – om att ta tempen på samhället genom våra tittarvanor.
Jag måste erkänna att jag inte är en av dom där intellektuella som personerna som hävdar att jag inte ser på, eller har någon tv. Tvärtom. Via olika play-kanaler i och för sig då jag inte har plats, eller äger någon plattskärm. Då jag dagligen jobbar med så kallad ”finkultur”. Installerar stora utställningar på kända museer och konsthallar. Ikoniska verk och kända namn passerar mina händer flera gånger i veckan. Så när jag kommer hem vill jag inte se Babel, Kobra eller K-special. Istället frossar jag i Paradise hotell, Ex on the beach, Ullared och Sveriges mästerkock. Dessa program säger faktiskt något om oss och den tid vi lever i. Medan En annan del av Köping skildras med värme, bygger både Ullared och Paradise Hotell på det motsatta. Medan Ullared driver med verklighetens folk är PH hårt castat. Kraven verkar vara att man ska vara snygg och korkad, samt gilla fest och sex. Det sistnämnda hade aldrig fungerat utan återkommande inslag som skolveckan. Här får vi äntligen skratta åt deltagarnas okunnighet, när dom placerar Kanada i Nord-Afrika, utser Skåne till Malmös huvudstad och placerar prostatan i halsen. Ingen annan stans är jakten på bristande begåvning som underhållning tydligare. Sexismen och fyllan får man så att säga på köpet. Det nya individualistiska samhället har också gett oss en uppsjö av tävlingsprogram. Det som förr var kunskapsbaserade lagtävlingar, är idag individuella tävlingar hen mot hen. Och det tävlas i allt. Från bak, matlagning, musik och pyssel till att leka artonhundratal på en bondgård. Drömmen om att bli något eller någon går ofta över lik. Kollektivet har ersatts av tillfälliga lösa pakter då det passar ens egna syfte. Att hugga någon i ryggen ingår som en fullt naturlig del av spelet. Tänk en liten stund på vårt samhälle nu. På bostad och arbetsmarknad. På vård eller dagiskö, skolval eller din arbetsplats. Visst dyker det upp likheter? En något roligare, eller mindre allvarlig parallell till vår underhållningshistoria är Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons  genomslag i melodifestivalen. Min egna teori kring detta är att han liksom Edvard Persson under och efter andra världskriget har en funktion att fylla. I oroliga tider verkar vi svenskar ha ett behov av en tjock glad skåning med kul dialekt. En mysgubbe i slow motion, med dåliga skämt får oss att glömma den ryska björnen, terrordåd, Syrien och Ukraina. När det kommer till TV4 seriösare satsning Så mycket bättre får änglahunden dock stå tillbaka. Lösningen heter istället Kicki Danielsson. Nu har jag kommit ut ur min TV-garderob. Jag uppmanar er att att göra detsamma och sen reflektera över vad det säger om oss alla? Harry Martinsson lär ha sagt någon gång, att när undergången kommer, ska vi klä oss i frack och dricka champagne. Är det det vi gör? Själv äger jag ingen frack, men tackar samtidigt aldrig nej till ett glas bubbel. Min avkoppling kan bitvis vara på gränsen till imbecill, men den fungerar för mig.