Kulturen - från icke-fråga till slagträ

Kulturen-från icke-fråga till slagträ
Kulturen har aldrig stått särskilt högt på någon svensk regerings agenda. Det kanske den heller inte ska göra? I konkurrens med frågor som skola, omsorg, infrastruktur och säkerhet är det svårt att stå på barrikaden och hävda kulturens betydelse. Gott så. Har dock alltid haft en känsla av att kulturministerposten oftast är en av de sista som tillsätts. Lite som när det valdes lag till jympan i skolan och någon alltid var kvar sist. Möjligen var Löfvens val av Alice Bah Kunke undantaget som bekräftar regeln. Det vill säga medvetet. Samtidigt skulle en socialdemokratisk regering troligen inte gett bort en ministerpost om man ansåg att den var viktig. Man kan säkert säga mycket om de senaste regeringarnas val hit och dit. Men kunskap och förankring i det område man sats och förvalta har nog aldrig efterfrågats. Ifall inte regeringen Löfven räknar Disneyklubben som en merit. Jag erkänner att ovanstående kommentar både var onödig och plump. Men det jag vill komma fram till är för allvarligt för att skämtas bort, och jag tror att det skulle vara en omöjlighet med en finansminister som aldrig ens öppnat en mattebok. Lokalpolitiskt, som i Gnesta där jag bor blir effekten av kulturen som icke-fråga än mer påtaglig. Även om jag inte är säker på ifall den gamla kultur och teknik nämnden, visste någon större skillnad mellan avloppsrör och kultur, hade kulturen än dock en nämnd. Denna har nu mera kastats ut med badvattnet. Ett av argumenten var att kulturen var så viktig att den skulle ligga direkt under högsta ledningen. Toppstyras om man så vill. Ingen glömd, ingen nämnd. Jag tror att våra fritidspolitiker, liksom gemene man skulle svara ungefär likadant på frågan om vad kultur är? Jag tänker mig att svaren skulle bli konst, teater, musik och film. En och annan skulle nog få med bibliotek med. Men kultur är också radio, tv, föreningsliv, traditioner, etik, moral och sport. Precis som med musikstilar finns det enorma variationer inom varje genre av kultur. Bara konst och teater har så många subgenre att dom kräver helt olika förutsättningar. Där har idrotten en fördel. Idrotten har till skillnad från kulturen tydliga regler, och är därmed också lättare att förstå. Det är liksom självklart för de flesta att man inte kan skicka simlaget till stallet, eller fotbollsjuniorerna till badhuset. Men när det kommer till kultur kan allt slås ihop, delas på och samsas om, hur vitt skilda uttrycken än må vara. Här skulle ett kunskapslyft vara välkommet, både lokalt och nationellt. Ett flertal stora institutioner i Stockholm hotas redan nu av ödesdigra förändringar från klåfingriga politiker. Historiskt sätt har kulturen alltid varit en viktig arena för så väl kommunistiska som fascistiska regimer, både i Europa och övriga världen. I stort sett alla odemokratiska eller diktatoriska styren har insett vikten av att ha kulturen på ”sin sida”. Via radio, tv, tidningar och scen kan man enkelt förmedla den bild som tjänar ens syfte bäst, och samtidigt kväsa allt som stör. Turkiet, Ryssland och Ungern är bara några av dom i vår direkta närhet, där detta redan sker. Det flörtande som pågått på högerkanten inom svensk politik den senaste tiden är därför allvarligare än man först kan tro. Partiet som Anna Kindberg Batra bjudit upp till dans har sedan länge lagt motioner om svensk kulturpolitik i Sveriges riksdag, med en smått besk eftersmak. Motioner som har gått ut på att stödja och stärka det historiska kulturarvet. Det är både välkommet och något som även jag brinner för, om det inte vore för att det skulle ske på bekostnad av det som stör. Det moderna, obekväma och avvikande. En sådan utveckling skulle vara ett direkt hot mot vår demokrati. Kulturen mår som bäst utan någon inblandning från folk som vill styra den i en eller annan riktning, oavsett vilken. En vital och fri kulturscen utan dolda agendor är lika viktig som vår press och yttrandefrihet. Kulturen kanske aldrig kommer att komma upp lika högt på agendan som skola, vård, omsorg, infrastruktur och säkerhet. Det är nog bra så. Men den får inte heller glömmas bort så pass i debatten att den riskerar att bli ett slagträ, för värderingar som gör oss mindre fria.