En snigel på ögat

Vill du ha en snigel på ögat? Minns ni den? Den gick på SVT för många år sedan och följdes upp av en röst som kunde säga: Denna vecka i Arboga, Linköping, Gävle och Östersund. Jag talar så klart om tv-pejling. En slags skrämselpropaganda som dök upp när man minst anade det och som skulle få oss att betala tv-licens. Själv tycker jag snigeln på ögat var lite kul. Ett välkommet avbrott som stack ut från de vanliga skräckfilmerna där det plötsligt kunde ringa på dörren hos en intet ont anande familj, framför lördagsunderhållningen med chips i högsta hugg. Dessa onda spioner med en konstig antenn i handen kunde vilken minut som helst vara i din trädgård eller trapphus. När jag tänker efter var det nog alltid trapphus? Som att det var människor i trapphus som var de vanligaste förbrytarna. Jag vet att det fanns en diskussion hemma hos oss när jag var barn, om man skulle betala eller ej. Upprinnelsen till diskussionen var ur ett rent krasst ekonomiskt perspektiv, då mamma var ensamstående med fyra barn och det var svårt nog att få pengarna att räcka till. Självklart betalade vår familj tv-licens trots detta. Inte för hotet om en snigel på ögat, eller rädslan för att någon i trenchcoat och antenn plötsligt skulle ringa på vår dörr. Av någon anledning hade dom alltid trenchcoat. Utan för att det var naturligt att göra rätt för sig. När jag som barn någon gång var sjuk var man hänvisad till de program som gick på SVT. Mellan febertoppar och kliande på vattkoppor kunde man nerbäddad i vardagsrumssoffan avnjuta allt från nyheter på Samiska, Turkiska och Serbokroatiska, för att inte tala om barnprogram på finska eller repriser på anslagstavlan. Gubben i början på anslagstavlan var åtminstone lite kul. Förra årets Almedalsvecka präglades av att partier från alla politiska yttringar pratade om Svenska värderingar. Och även om dom använde samma begrepp, menade dom oftast helt olika saker med detta. Svenska värderingar. För mig med arbetarklassbakgrund är det att göra rätt för sig. Är fullt medveten om att även detta kan betyda olika saker för olika personer oavsett bakgrund, livsåskådning och tillhörighet. Något annat som genast dyker upp är folktandvården och kamratposten. Socialstyrelsens rekommenderade intag av antal skivor bröd och public service. Jag ska inte sitta här och påstå att jag hade något vidare utbyte av nyheter på Turkiska eller barnprogram på Finska, men jag är stolt över att bo i ett land där den servicen ges. Sverige må vara lagom och hur mycket mellanmjölk det vill. Vi är nog dessutom det enda land i världen där politiker tvingats avgå för att dom inte betalt sin tv-licens. Det låter plötsligt märkligare än en ett statligt subventionerat hot om att få en snigel på ögat. Det heter ofta att vi betalar för kvalitet. Det vänder jag mig emot, då det som är kvalitet för den ena kan vara skräp för den andra. Det har också sagts att vi betalar för att slippa reklam och fördummande underhållningsprogram. Nja, Det har väl kanske skett en glidning även där och idén om att staten skulle ha något slags ansvar för god smak och kvalitet verkar oerhört förlegad. För mig är svenska värderingar det här: Jag kanske inte vill se ditt teckentolkade nyhetsprogram på Turkiska, men jag är bered att betala för din rätt att göra det.