Jävla amatörer

Jävla amatörer

Till mina döttrar Bim, Ebba och Lo

Tack till: Emma, Jennie, Kanwar, Ali,

Ola Sturesson, Humanitet.nu, Khalsa.Aid,

Art Lab Gnesta och Hangmen AB m.fl.

Prolog:

Idag för lite mer än ett år sedan mötte vi döden. Den fullständigt onödiga, obarmhärtiga döden.

En pojke som drunknat på båten över till det föräldrarna trodde var friheten. Trygghet. Ett liv där deras son kunde växa upp utan fruktan. Drunknad på en båt. En båt så ranglig och så överfull av människor för att det fanns pengar att tjäna. Det finns alltid pengar att tjäna. Andra barn försvann under vägen till trafficking. Några flöt livlösa upp på en strand och blev mediala. Var fanns omvärlden? Var var EU, FN, Röda korset och Rädda Barnen? Hur kunde det få hända, och varför pågår det än idag? Jag önskar jag hade svaren på dessa frågor. Jag har bara frågor. Och en berättelse, berättad som jag minns den. Om drygt nio månaders engagemang mitt i den värsta kris Europa upplevt sedan andra världskriget. Om misär, underlåtenhet, svek och ett jävlar anamma från de mest oväntade håll. Anledning att jag vill, eller känner att jag måste skriva den här boken är flera. För det första är jag är arg, provocerad och djupt besviken över hur fruktansvärt uselt den så kallade ”flyktingkrisen” hanterats av Europa och världssamfundet. Av organisationer som UNHCR, Röda korset och Rädda barnen med flera. Jag kan ärligt säga redan nu att dom suger röv. Då har vi samtidigt satt tonen för den text ni har framför er. Känsliga läsare eller månadsgivare till några av ovanstående organisationer, samt de som har förtroende för FN och EU, bör kanske sluta läsa redan nu? Eller fortsätta av samma anledning. För det andra vill jag lyfta alla de goda krafter som finns där ute. Osjälviska, djupt engagerade galningar som tror på en bättre värld och som lägger ner enormt mycket tid och kraft där andra krafter sviker. För det tredje vill jag skapa debatt om insamlingar som är de allra flestas sätt att hjälpa till. Det är djupt provocerande med en tv-gala som samlar in 40 miljoner kronor till en organisation som inte gör ett skit, när man samtidigt befinner sig på plats och begränsas av resurser.

Vad är det då för slags bok ni håller i er hand? Är det en resedagbok, en dokumentär eller en journalistisk granskning? En samling essäer eller politiskt debattinlägg? Jag väljer att kallade det för en högst personlig redogörelse av mina och Emmas erfarenheter och iakttagelser under de drygt nio månader långa engagemang vi lade ner. Högt som lågt, insiktsfullt som flyende och ytterst personligt. Jag påstår mig inte veta någonting, jag har inga svar. Men jag har en berättelse som måste komma fram. Titeln jävla amatörer syftar på flera saker. Uttrycket myntades av vår vän Jennie som var med under i stort sätt hela resan. Det är de enda svenska ord vår amerikanske vän Michelle kan och något vi ofta slängde oss med, både om UNHCR, andra volontärer, flyktingar och oss själva. Vi började själv som totalförvirrade amatörer och metoden gör om, gör rätt användes flitigt även när vi mot slutet gått från obetalda hjälparbetare till anställda koordinatörer.

En hel del bilder och Emmas dagboksanteckningar ska förhoppningsvis hjälpa till att hålla denna berättelse på rätt kurs. För samtidigt som det handlar om detta stora, till synes ogreppbara momentum våra barn kommer att läsa om i sina historieböcker. Är vi alla människor. Så från Balkan och Grekland får ni nu död och misär, övergrepp och hopp, tafatthet, sömnbrist, intriger, blöta fester, ris och ros, värme, köld, skratt och gråt.

Det här är den berättelsen

Eftersom ingen velat publicera boken har jag bestämt mig för att lägga den här. Min ambition har aldrig varit att ge ut just en  bok. Men jag vill berätta min historia. Dels för att vi nu skickar tillbaks en del av dom jag mött, vilket är en skandal i sig. Men också för att jag vill uppmärksamma att det idag finns effektivare sätt att hjälpa till än genom de stora tröga organisationerna som dominerar dagens hjälpinsatser, och där stora summor försvinner på vägen.

Så därför lägger jag nu upp mitt manus som blogg.

Hur det hela började

Under dessa drygt nio månaderna arbetade vi tillsammans med människor från hela det politiska och religiösa spektra. Anarkister, Liberaler, muslimer, kristna, backpackers, programmerare och arkitekter från Danmark, Norge, Grekland, USA, Australien, Palestina, Schweiz, Tyskland, Sverige, Serbien, Kroatien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Finland, Tjeckien och Filippinerna. Många var dom som kände sig kallade, för oss började det hela av en slump.

Sommaren 2015 hade vi varit hemma i Sverige för att jobba och spara ihop pengar. Vi hade sedan tidigare en lägenhet i Belgrad och vår plan var att bo där i ett år för studier och konstnärlig verksamhet. Vi var glada för att vara tillbaka. Sommarvärmen var tryckande och termometern var närmare 40 än 30 graders strecket. Vi hade packat upp, installerat oss och sovit ut när vi bestämde oss för att ta en sväng på stan. Vår ganska lösa plan var att dricka ett par pilsner längst flodbädden och sedan leta oss in på KC Grads skuggiga bakgård där vi hade en vän som jobbade i baren. Vi hängde nästan aldrig kring centralstationen men Emma ville kolla om gatuloppisen, där folk mer eller mindre lagligt säljer hytt och bytt på filtar och motorhuvar, var öppen. Och från där ner till Savamala går det fortast att gena genom parken vid stationen. En park som vanligtvis befolkas av ett antal utstötta olycksbröder och systrar med alkohol eller drogproblem, krigsveteraner, hemlösa och romer. Det vi istället fick se skulle förändra vårt liv för alltid. 8-900 personer från Iran, Irak, Afghanistan och Syrien fyllde parken till bredden. Ibland i små tält, men lika ofta på en bit kartong. Unga män, gamlingar, handikappade och barnfamiljer om vartannat. Även om vi någonstans läst om det som senare skulle kallas Balkan route, var vi nog minst sagt tagna på sängen. Vi gick storögda med raska steg genom parken och försökte ta in det vi såg. Vi hittade vår skugga och vår öl, men den smakade inte alls som det var tänkt. Vi kunde inte riktigt sätta ord på vad vi upplevt och vi sov rätt dåligt den natten. Redan där hade vi gjort en tyst överenskommelse om att något måste göras. Men vad? Hur? Vi hade nog båda en ganska naiv tanke om att vi i alla fall var i Europa. Att det fanns ansvariga myndigheter och organisationer som skötte sånt här. Vi hade en burk hemma där vi samlade mynt. Den innehöll kanske motsvarande 200 kronor. I någon slags naiv panik tog vi med den redan nästa dag, och återvände till parken. Den enda organisation som fanns på plats var tre trötta tanter från Röda korset under ett parasoll. Dom talade ingen engelska, hade inte ens vatten och ville verkligen inte veta av vår patetiska burk. Dessutom var dom klara för dagen och skulle gå hem. Vad dom överhuvudtaget gjorde där vet jag fortfarande inte idag. Vi gick med en känsla av skam en sväng för att kolla läget. Har nog aldrig varit så obekväm i hela mitt liv, trots att vi möttes av idel leende. Vi kunde konstatera att staden ställt ut toi-tois (bajamajor), en container och en vattenbil. Burken med mynten gav vi till en barnfamilj med tre små barn som trängdes i ett litet tält. På kvällen träffade vi vänner vi inte sätt på ett tag.

Morgonen efter var Emma arg. Hon kunde inte fatta hur det fick se ut som det gjorde, och jag kunde inte annat än att hålla med. Att något måste göras var rätt självklart. Efter lite diskussion lade vi upp en grej på Facebook. Vi beskrev helt enkelt bara vad vi sett, att vi inte hade en aning om hur, men att vi ville göra något och på bara ett par dagar hade det trillat in 6000 kronor från släkt, vänner och bekanta. Via Facebook hittade jag också Miksaliste, som visade sig ligga löjligt nära andra ställen vi hängde på i Savamala. Miksa som tyvärr är rivet idag var en utomhusklubb med scen och bar. Nu hade lokala krafter förvandlat stället till ett flyktingcenter. Där scenen varit fanns nu ett enormt förråd av kläder, backstageutrymmet var fullt av blöjor, i teknikcontainern hade ett dansk läkarteam flyttat in, under parasoll som gjorde reklam för öl fanns en laddningsstation för mobiler och fri wifi, under ett annat serverades soppa och te. Den långa bardisken med alla dess kylskåp fungerade fortfarande som utskänkning, men nu av vatten, bröd, konserv er, juice och hygienartiklar. Vi skrev upp oss på skift och kunde ta emot uppåt 600 ”kunder” per dag, ibland fler. När något saknades köpte vi det för våra insamlade pengar. Ganska ofta plastpåsar. Folk var ändå tvungna att bära med sig sakerna tillbaka till parken i något. Emma gjorde ett tappert försök med enklare tygpåsar som stöp på att dom tyvärr aldrig kom tillbaka. Hon hade också observerat att toaletterna i parken var under all kritik. Vi köpte bindor och våtservetter som vi utrustade toaletterna med. Emma lyckades efter många språkförbistringar även utrusta betaltoaletten i parken med samma artiklar. Det enda problemet med Miksa var att det stängde kl 16, varför vi längre fram började driva soppkök om kvällarna i parken.

Nu hoppar jag lite i kronologin men jag vet inte annars vart jag annars ska stoppa in det? Det pågick under en längre tid parallellt med allt annat. Bland annat för att humanitets insatser som vi snart ska komma till skedde stötvis. Det vill säga att man samlade krafterna en gång i månaden för att köra dygnet runt i en vecka tio dagar för att sedan åka hem, medan vi var på plats hela tiden. Khalsa. Aid som vi sedermera skulle bli anställda av hade med få undantag alltid någon på plats. Hela tanken med soppköket var att folk behövde något varmt i magen på kvällen, innan dom gick och la sig i sina tält eller under bar himmel. Det var ett hyfsat brokigt gäng som kokade soppor i diverse närbelägna lägenheter, som sedan med stor möda, tillsammans med bröd, juice och choklad konkades ner i parken vid åtta ibland niotiden. Parminder och Kanwar från England, Ljubica från Serbien, Fransiska från Tyskland, Elwan Palestinier från Jordanien, och Emma och jag från Sverige. Oftast var det jag som stod vid grytorna och det konsumerades öl både under tiden och efteråt. 

Miksaliste, Belgrad

Att krascha ett kristet kök

Nu hoppar jag som fan, men en dag hittade vi ett tält från Remar som serverade soppa i ”vår” park.

Remar är så långt jag förstått en kristen (frireligiös) organisation med säte i både Schweiz och Spanien som vi ryktesvägen hört, skulle ha delat ut biblar tillsammans med mat. Vi fann dock inga biblar i deras tält. Dom var dessutom väldigt trevliga och allt hade varit frid och fröjd om det inte var för det dom kallade soppa. En vidrig buljong med billigt ris och tonfisk på burk. Billigt, mättande och på gränsen till oätligt. Det småregnade den kvällen, vi fick bra kontakt med personalen, träffade en amerikansk journalist som såg ut som River Phoenix, sparkade boll med några kids och blev inbjudna till trummor och dans av några unga västsaharier. Den bra stämningen bidrog till att jag dagen efter fick låna deras kök och tält. Jag brassade en bra grund på Ingefära, färsk chili, samt gul och vit lök i Elwans lägenhet och lyckades servera en linssoppa med smak kvällen efter. Folket i parken kom tillbaka både en och två gånger för mer. Segerrusiga och lite övermodiga erbjöd vi dom att hädanefter sponsra färskvaror och grönsaker istället för buljong och konserver. Men där blev det genast för många ömma tår på en och samma gång. Det var tack men nej tack. Remar fick fortsätta med sin vidriga soppa. Den var i alla fall varm och mätande, och vi hade ändå fullt upp på annat håll. 

 

Yttre tjänst

Miksa var speciellt. Det var väl så där organiserat. Jag tror alla gjorde så gott dom kunde. Vi kom ändå i bråk ett flertal gånger. För både mig och Emma var det självklart att hjälpen gällde alla. Vi var flera som gick emot ”reglerna” och självklart hjälpte även lokala uteliggare, romer och diverse andra olycksfåglar. Resurserna fanns och vi fann ingen anledning att neka eller sortera ut någon. Det var ganska intensivt arbete, så det var kanske inte så märkligt att det tog ett tag innan jag lade märke till den i huvudsak svenska gruppen med gula västar som dök upp och försvann då och då. Den första som jag riktigt lade märke till var nog Andreas, en blond rockkille med tatueringar som en dag stod och brassa soppa tio meter från min vatten och brödstation, som jag pissat in för att slippa klädhanteringen. Men det var inte han, utan en fransman vid namn Jerome som skulle värva mig till yttre tjänst. Gruppen som senare skulle bli Humanitet.nu hade precis varit i Horgos vid den Ungerska gränsen där dom mött både tårgas och kaos. Dom kunde även vittna om att Röda korspersonal hade sparkat efter folk i panik efter att dom kört in med en lastbil i en stor grupp av människor som inte ätit på flera dagar, och bara öppnat bakläppen på bilen. Dom blev sedan modellen för hur man inte ska göra och sparade oss några möjliga framtida skämskuddar. Nu hade dom fått information om att runt 2000 personer befann sig i ett majsfält på gränsen till Kroatien och höll på att samordna en hjälptransport dit. Dagen innan hade vi fått 200.000 flaskor vatten genom en donation som vi försökte organisera upp, och i detta kaos kommer jag i samspråk med Jerome. Sedermera en kär vän vi fortfarande har kontakt med. Han berättar vad ”team Sweden” som de fortfarande kallas då har på gång och att det behövs mer folk, varvid jag skickar ett sms till Emma och säger att jag blir sen. Hur sen får vi snart veta, men det är här resan börjar på riktigt.

Vårt första stopp är grossistvaruhuset Metro i Pancevo strax utanför Belgrad. Jennie och Ali som jag inte känner då har beställt bananer, småbröd, juice, tonfisk och vatten till 4000 personer som ska packas i påsar. Dessa påsar ska sen bli vårat signum och under ett dygn i Presevo långt senare ska vi dela ut över 6000 påsar till en aldrig sinande ström av människor på flykt. Men vid Metro är vi fast. Dejan som kör lastbilen och senare ska bli som en familjemedlem är på plats, men resten går ohyggligt sakta. Svensk effektivitet krockar med Serbisk mentalitet och det är bara en försmak av hur det kommer att bli i Grekland. Det är i och för sig fint väder, vi sitter ute och dricker kaffe och det är ett perfekt tillfälle att bekanta sig med varandra. Tre timmar senare är bilen packad och vi är äntligen på väg. Vi har extra pallar med vatten till Röda korset i Sid. Om jag minns rätt är det Korush som har kontakt med dom, och dom är vår första anhalt när vi anländer framåt kvällen. Två personer möter oss på plats vid ett slitet lager, om jag kallade damerna från samma organisation i parken trötta, så är dom här åtminstone nyvakna. Ali och Jerome, kanske någon mer drar iväg med Röda korset snubbarna medan vi andra får vänta igen. En timme senare är dom tillbaka. Dom 2000 flyktingar som huserat i ett majsfält har plötsligt släppts igenom till den Kroatiska sidan, men det kommer ideligen nya bussar till denna tillfälliga gränsövergång. Detta var ett problem som skulle följa oss genom hela Balkan. Gränser öppnades och stängdes ständigt med kort varsel. Ibland dagar och ibland bara timmar. Vid vissa gränsövergångar låg det minor kvar, som dessutom flyttat sig under översvämningarna något år tidigare. 

 

Gänget utanför Metro

Under tiden har vi inspekterat lokalerna och konstaterat att det finns enorma resurser med ett tjockt lager damm över sig, vilket tyder på att verksamheten minst sagt verkar lite loj. Halvt om halvt ofrivilligt packar vi ändå av de utlovade pallarna med vatten, trots att vi är osäkra på om det överhuvudtaget pågår någon slags distribution från denna plats. Sen åker vi upp mot platsen där det bara ett dygn tidigare varit kris. Vi tas väl emot av lokala eldsjälar som genom telefonkedja har samlat ihop vad dom kan. Vissa har varit där i flera dygn utan sömn. Vi lastar av allt vi tror kan komma till användning och vi hjälper till att leda folk rätt, samt att ge dom energi på vägen genom choklad, frukt och juice. Många bär på sovande barn, är tunt klädda och har dåliga skor. Vilket snart kommer att bli ett problem då hösten typiskt nog kommer tidigt det här året. 

 

Min minnesbild sviker mig här tyvärr, men jag kan inte svära hundra på vart vi gör av resten av det vi har i bilen. I min värld lämnar vi av det till det tjeckiska lägret i Berkasevo, som vi sen kommer att återvända till ett par gånger. Eventuellt kör vi hem och tillbaka nästa dag? Min minnesbild är att vi är tillbaka i Belgrad tidigt nästa morgon, andra säger mitt i natten. Skit samma. Det var början på något nytt och det var omöjligt att vrida tillbaka uret.

Sid, Miritova, Berkasevo, Bapska och Presevo

Som jag redan varit inne på gjorde Humanitet.nu sina insatser stötvis av förklarliga själ. Även om vi var en stor grupp människor med olika bakgrund och nationaliteter, organiserades humanitet från Sverige. Via Facebook samlade dom in både folk och pengar för att sedan resa ner och bokstavligen jobba röven av sig. Eftersom vi var bofasta i Serbien blev det naturligt att vi ganska snabbt blev en slags länk och sambandscentral. Än idag sitter jag och kopplar ihop människor och hjälp via nätet minst en gång i veckan. Jag är ganska säker på att vi var tillbaka i Sid eller Persevo med ännu en fullmatad lastbil innan vi hamnade i Mirotova. Det är som sagt lite luddigt. Men med Mirotova är det tvärtom.

Mirotova är den närmaste by där tåget från Makedonien stannar och bara sju kilometer från Presevo där registreringen äger rum. Vi hittade en perfekt plats för vår lastbil i denna lilla by, som ligger i Serbien, men har 90% (Kosovo) albansk befolkning och tre moskéer, varav den närmaste fungerade som toalett för att inte besvära vår närmaste granne i onödan. Lite jidder blev det allt med kaféägaren där vi ställt vår bil, men efter vi visat att vi höll rent efter oss, och städade byns gator mellan vågorna av flyktingströmmar, bjöd killen både på kaffe och fixade fram en truck som sätt sina bästa dagar. Den dagen och kommande natt fick vi ut 5000 påsar med mat, en massa skor och hade en rafflande volleybollmatch över vårat avspärrningsband mellan oss och några uttråkade flyktingbarn. Då och då drev bönderna i byn även kor genom gatorna vilket minst sagt blev en märklig kontrast. Det kom tre till fyra tåg om dagen. Ett av problemen var att bussarna slutade gå vid en viss tidpunkt vilket innebar att de på sista tåget fick ta taxi eller gå sju kilometer. Efter mörkrets inbrott hade vi fortfarande mat kvar och bestämde oss för att stoppa bilar för att ge dom mat. Vi visste att väntan i Presevo kunde vara lång.

 

Mirotova, Serbien

Som ni kanske märker aktar jag mig noga för att göra detta till en snyfthistoria, det har aldrig varit syftet. Det säger sig själv att många av de människor på flykt som vi mötte under vår resa ibland var riktigt trasiga. Vi mötte många hungriga, frusna, ledsna, frustrerade och krigsskadade personer som oftast gående långa sträckor släpade på sovande barn, en gammal mormor, en handikappad bror eller syster, samt det lilla dom fått med sig innan dom gett sig av. Vi fick möta köldskador, missfall och längre fram också den döda pojken jag nämner i inledningen. Den här historien handlar inte om dom. Likväl är den skriven för dom. Deras öden har skildrats om och om igen i media. Min historia handlar om spelet bakom och ikring denna tragedi.

Tillbaka några veckor senare fick vi en guldplats i Persevo som vi sedan pissade in som vår. Vi hade lärt oss av våra misstag, vi hade enhetliga väster, snygga batch vi hade gjort själva och Jeromes bil med diplomatskyltar (Jeromes fru jobbar för världsbanken) först i varje polisspärr. Presevo var kaos. Ibland fick människor vänta i timmar på att bli registrerade. En nödvändighet före att kunna färdas vidare. Oftast med buss till Sid, eller någon annan gränsövergång till Kroatien. Både reguljära och svarta taxibilar försökte övertala folk att åka med dom istället. Vissa familjer blev utkörda i skogen och rånade, andra fick betala överpriser och polisen var uppenbart med på det hela. Vi fick i smyg informera om farorna med taxi då dessa gäng av idioter och opportunister svärmade runt oss. Och ja, dom var i många fall farliga och tungt kriminella. Killen med kaféet mitt emot oss var allt annat än kriminell och bjöd ofta på både mat och kaffe. Hans toalett var tyvärr helt obrukbar, och en dag dök han upp med notan till det vi uppfattat som ren vänlighet. men vi hade ett hus hyrt av i huvudsak tyska volontärer och amerikanska hippies i ryggen där vi till och med kunde slagga ett par timmar vid behov. Något vi inte tackade nej till när det började ticka upp emot 48 timmar utan sömn. En gång blev Tim och jag bortglömda medan lastbilen fylldes på och de flesta andra sov. Emma var kvar i Belgrad och vi roade oss med att göra av med 18 lådor bananer för att det var det vi hade till hands och en frukostöl på ett lokalt sunkhak där vi var måttligt populära. 

 

Presevo, Serbien

En parentes som heter Pixy

En parentes, jag vet att jag bryter kronologin, men Pixy är fan värd en parentes. Pixy var en galen anarkist jag lärde känna i Presevo, dom hade världens sötaste hund och kokade soppa 24/7 i sitt lilla tält. Anledningen till parentesen är att dom idag är en av de få grupper som finns för de som fryser i Belgrad idag. Där andra grupper på grund av myndigheternas krav tvingats dra sig ur, säger dom fuck it och fixar käk var helst folk är hungriga, trots att dom ideligen körs bort av polis. För det är dom värda respekt enligt mig.

Dejan

Dejan är fan värd ett omnämnande i den här berättelsen. Dejan var vår lastbilschaufför. Visst gav vi honom svarta pengar och visst tjänade han en årslön, men han fick också ibland vänta i timmar och dagar. Åka och fylla på, sova flera nätter i rad i sin hytt och stå ut med en hel del. Dejan hade alltid med sig en fantastisk hembränd Rakija och en lika vidrig variant av whisky. Han blev till slut en i gänget och vår tolk när något hade skitit sig. Han räddade mig från stryk en gång, då jag ställt en artig fråga till fel polis. Och han var kanon på att läsa av situationer där vi andra blint trampade in.

Berkasevo

Vi var fram och tillbaka vid flera gränser mer än en gång. Bapska, Sid, Berkasevo, Mirotova och Presevo. Emellan dessa expeditioner drev vi soppkök. Inte vid ett av dessa ställe såg vi någonsin röken av Rädda Barnen, Unicef eller UNHCR. I Presevo fanns dom i och för sig innanför avspärrningarna, efter att folk fått köa i timmar eller dygn för att registreras. På fälten, bland minorna inte alls, och till Berkasevo kom dom flera veckor efter att Tjeckerna byggt upp ett fungerande läger från ingenting. Tjeckerna var precis som det låter ett stort gäng volontärer från Tjeckien som gett sig fan på att göra något bättre av den leråker som gränsövergången till stor del var. Nu skulle gränsövergången i Berkasevo stängas. Bussarna skulle gå direkt till tågstationen i Sid för vidare transportering till Kroatien. Det hade hunnit bli november och nätterna var bokstavligt talat svinkalla, med temperaturer under nollan. 

 

Berkasevo, Serbien

Vi parkerade vår lastbil två kilometer från lägret, där bussarna stannade. Det rådde förvirring redan från början, men än så länge vandrade folk från bussen, förbi oss upp mot gränsövergången. Vi hade laddat med mat för 5000 personer, varmt te, mössor, halsdukar och vantar. Den Serbiska kravallpolisen som parkerat sin pansarbuss mitt emot var på glatt humör. Dom drack ur Dejans Rakija, hjälpte oss att packa matpåsar, tillät oss göra upp eld och erbjöd oss att värma oss i deras buss som stod på ständig tomgång. Efter ett par timmar började folk som passerat tidigare plötsligt komma tillbaka. Budskapet från den Kroatiska sidan var att gränsen var stängd och att alla skulle ta tåget från Sid, nio kilometer därifrån. Uppe hos oss formerade sig polisen i ett bestämt led och klargjorde att ingen skulle släppas förbi. Alla skulle tillbaka och vänta på att bli släppta igenom och bussade till väntande läger i Kroatien. Folk frös och irrade plötsligt fram och tillbaka längst den två kilometer långa sträckan. Med sovande barn, rullstolar, en autistisk lillebror och bohag i trasiga sopsäckar satt sig många bara uppgivet ner på marken. Ali, Nima, Jennie och Luke kastade sig i bilen upp till lägret för att ta reda på vad som hänt. Själv gick jag fram till det nya befälet och frågade vad som stod på. Det skulle jag fan inte gjort. Tvärtemot de tidigare poliserna hade jag oturen att stöta på den här. Han ställde sig två centimeter från mitt ansikte och skrek. Vem fan var jag? Vad gjorde jag där? Vad visste jag? Och hade jag en aning om vad han kunde göra med mig ifall han ville. Smockan hängde i luften och fast jag var skiträdd, för mannen verkade galen, koncentrerade jag varenda nerv i kroppen på att behålla mitt lugn och min artighet. Emma som sätt allt började gråta och Dejan kom springande för att försöka prata mig ur situationen på Serbiska. På något sätt lyckades han. Det galna befälet sa senare förlåt till Emma, med ursäkten att han trodde jag var Tjeck och att han inte sovit på 24 timmar. Det var han inte ensam om.

Vi klockade 32 timmar utan sömn innan situationen löst sig och Berkasevo stängdes. En kul grej var att vi såg samma arga befäl knycka klubbor från vår bil som han senare delade ut till barn. Kanske var det sömnbrist i alla fall. Strax innan avspärrningen och min incident med befälet hade Ayren kommit med den briljanta idén att tio personer skulle sprida ut sig på en sträcka av sju kilometer för att visa vägen till stationen. Vi var flera som ifrågasatte detta och för det blev vi skuldbelagda. Ayren skulle dock visa sig ha andra talanger när vi mötte henne i Aten många månader senare. Solen gick upp och det verkade inte komma några fler bussar. Vi hade varit igång i mer än 24 timmar men bestämde oss för att stänga lastbilen och kolla upp vad våra vänner gjorde nere i lägret. Det visade sig att alla, kring 3000 som passerat oss under natten fortfarande väntade på att bli insläppta. Risken var överhängande för att folk skulle bli nertrampade när grindarna öppnades så vi bildade tillsammans med Tjeckerna en mänsklig mur mitt i folkhavet för att förhindra det. Ett filmteam dök upp med en kamera och vips såg vi åtta ljusblå västar från UNHCR, kasta kex och vatten på folk som om det var ett zoo. När filmteamet försvann var det bar två västar kvar. På andra sidan staketet, bakom Kroatisk kravallpolis. Långt om länge började bussarna komma och folk släppas igenom. Jag tror jag stod upp och sov, samtidigt som jag lyfte små barn över kravallstaket. Det tog timmar att slussa alla igenom på ett säkert sätt. När det var klart började Tjeckerna riva lägret som dom haft igång så länge. Vi orkade varken skåla med dom, hjälpa till och riva, eller ta till vara saker som vi skänkt. Efter 32 timmar var det dags att sova och sen klura ut vad vi skulle göra med resterande 2000 portioner mat vi hade på bilen.

Michelle som varit med och sponsrat resan genom en amerikansk ”Go found me -sida”, där man helt enkelt kopplar ett konto eller swish nummer till något som liknar Instagram. Lägger upp bilder och klipp på olika behov och sedan redovisar resultatet av gåvorna på samma sätt. Var en av dom som stulit lite sömn under de gångna dygnen var först på plats med Dejan mitt emot tågstationen framåt kvällen. Vi andra anslöt i den takt vi vaknade. Själv hällde jag i mig en skitäcklig espresso och två stora stark, medan andra åt. Planen var att skicka med folk mat på tåget, nu när bussen gick direkt till station. Vi lyckades ganska bra till en början och allt flöt på bra, sedan byttes det polisbefäl även här och folk blev kvarhållna i bussarna tills tåget skulle gå. Det fanns en etablerad organisation på plats (minns inte vilken) med torra kex som av polisen fick förtur, medan vi skuffades undan. Nima och Kave kom på den briljanta idén att trotsa polisens order och därmed var sagan slut för den här gången. Stämningen var minst sagt tryckt på vägen hem. Ingen vet om vi hade kunnat komma fram till en kompromiss, men som läget var nu fick överskottet gå till Miksaliste.

Visst gjorde vi några fler rundor till Berkasevo innan det stängdes. Vi försåg dom bland annat med belysning till tälten och andra specifika saker som dom saknade. Hade dom ont om barnkläder, blöjor eller varma herrkläder försökte vi hitta det på Miksa. Fanns det inte där köpte vi in med pengar från antingen humanitet eller Khalsa. En gång hade vi fått en större donation med fodrade allvädersstövlar som vi på grund av förseningar delade ut mitt i natten. Vi gjorde några ryck till Bapska med , men den gränsövergången stängdes ganska tidigt. Kanske på grund av alla landminor från Balkankriget som ingen riktigt hade koll på efter en översvämning året innan. Annars var det Presevo som blev vår ”fasta” punkt. Finns egentligen inte så mycket att tillägga om det som jag inte redan nämnt. Vi åkte dit med 5000 portioner mat, halsdukar, te och strumpor varje gång och jobbade tills lastbilen var tom. Måste ha blivit någon stans emellan 70 – 80.000 packade påsar med mat, bara i Serbien. Jag fick fler och fler vänner bland gatuhundarna i byn vilket ofta ställde till problem då de flesta flyktingar var hundrädda. Jag köpte korv till dom för att muta dom att hålla sig på baksidan av bilen och sista svängen i Presevo blev jag pinsamt nog lite för full. Det gick åt en del Rakija för att hålla värmen och någon sömn var det aldrig tal om. Däremot påverkade det inte min insats något nämnvärt så det må väl vara hänt.

Facebook, Twitter och social media

Man kan säga vad man vill om sociala medier, men för oss var dom livsviktiga. Ett oerhört enkelt sätt att genom film och bilder visa hur det ser ut på en plats i realtid. Ett sätt att väcka uppmärksamhet och skapa empati. Lösningar som swish och pay-pal gjorde det enkelt för folk att skänka och den direkta effekten av gåvan kan redovisas med ytterligare mer film och bilder. Vi drog alla in pengar på det här sättet. Bara Humanitet samlade in drygt 1.5 miljoner genom Facebook. Men det ställer så klart krav på avsändaren. Ali kunde ibland ha en tendens att överdriva, även om det inte var någon större fara, i alla fall inte om man jämför med exempelvis UNHCR som påstår att dom alltid är på plats inom 72 timmar, när jag vet platser där dom aldrig ens satt sin fot. Eller en Dråpe i havet som jag senare ska berätta om, som tog åt sig äran för saker dom inte ens var inblandade i. Emma och jag tvingade en gång webbmastern för Khalsa.Aid i London att ändra en tweet där vi förekom för att den kunde läsas som att vi betalt maten, när vi i själva verket bara hjälpte till att dela ut den. Vår trovärdighet var långt viktigare än antal likes. Det var det absolut viktigaste instrumentet för att få fram hjälp dit den behövdes, när den behövdes. Därför var både Humanitet och Khalsa ett naturligt val för oss.

Mot Idomeni och Aten

Det hade hunnit bli december. I tre månader hade vi hattat hit och dit utan någon riktig struktur. Emma och jag var hemma i Belgrad. Emma pluggade och jag är inte riktigt säker på vad jag sysslade med då jag på grund av tidsbrist bangat den utställning som var en av anledningarna till att vi var där. Inte hade jag hunnit skaffa mig den tilltänkta ateljén heller. Läget i Belgrad var för tillfället under kontroll och Presevo tickade på av sig själv. I Idomeni på gränsen mellan Grekland och Makedonien var det däremot värre. Uppåt 12000 personer levde huller om buller i Greklands svar på franska Calais Jungle. Jennie, Ali och Luke var redan där. Dom ägnade dagarna åt att fixa gasol, ved och matvaror åt de boende där. Stämningen var tryckt mellan olika grupper. Ali hade fått ett slag i huvudet med ett järnrör en kväll, men dom stretade på. Vi bestämde oss för att åka dit. För att spara pengar vi egentligen inte hade fick det bli nattåg genom Makedonien. Vi köpte biljett från Belgrad till Idomeni och resan tog över 14 timmar på ett skakigt och nerkylt tåg, som sett sina bästa dagar. Halv sex på morgonen är vi framme vid en gränsby och meddelas bryskt att tåget inte går längre. Att vi har köpt biljett till Idomeni i Grekland verkar inte spela någon som helst roll. Det är bara att kliva av. Det är typ svinkallt och vi har inte kunnat sova en blund. Efter ett tag träffar vi en herre som upplyser oss om att det går en buss till Thessaloniki som stannar i Idomeni. Den kommer mycket riktigt efter en timme eller två. När vi säger vart vi ska skrattar dom bara och säger att dom ska göra sitt bästa. Vi fattar ingenting.

Vi åker igenom passkontrollen in på Grekisk mark och blir avsläppta vid en polisspärr vid sidan av motorvägen. De Grekiska myndigheterna har stängt Idomeni samma morgon och ingen släpps in. Vi hänger vid vägspärren ett par timmar tillsammans med andra volontärer. 

 

Vägspärr i Idomeni, Grekland

 

Försöker först tjata in oss i en bil med personal från Röda korset, men polisen ser oss och plockar ut oss igen. Lika bra det, för bilen är tillbaka en halvtimme senare med budskapet att ingen släpps in. Vi försöker en liten luring med en tysk kille vi träffar. Vi provar att ta oss in bakvägen genom att låtsas att vi är helt ovetandes backpackers som letar efter någonstans att äta. Polisen bara skrattar åt vårt patetiska försök och ber oss vänligt men bestämt att vända om. Vi väntar ytterligare några timmar vid vägspärren. En och annan buss med flyktingar passerar ut från Idomeni. Det är inte förr än fram åt kvällen vi får klart för oss att alla ska förflyttas till Aten. Vi tröttnar och letar upp en mack med en liten bar. På vägen räddar Emma en sköldpadda från stora vägen och vi skämtar om att vi i alla fall fått göra någon nytta.

Idomeni, Grekland

 

Äntligen får vi tag i Jennie, Ali och Luke. Dom har varit vakna hela natten och sovit djupt långt fram på dagen. Det tar en bra stund innan dom ansluter till oss på macken. Givetvis har dom försökt passera polisspärren först då vi har en massa utrustning i lägret. Nu sitter vi alla fem med kaffe, öl och toast och försöker klura ut vad fan vi ska göra här näst. Vi bestämmer ganska snart att vi ska följa efter bussarna till Aten.

Vanen som dom hyrt i Thessaloniki är egentligen värd ett kapitel i sig. Den tar vi sedan med oss till Chios och lämnar tillbaka i Aten 4 månader senare. Som det var nu, saknade den baksäte. Emma och jag bäddar med stulna UNHCR filtar där bak och reser hela vägen till Thessaloniki på säckar av lök och potatis. Där sätter verkstan snällt in ett baksäte mitt i natten. Fattar fortfarande inte vem eller hur dom övertalades till det? Och så bär det av mot Aten. Ali har fått kontakt med en grupp volontärer (Refugees Welcome Sverige) från Göteborg som anlänt till Aten samma dag. Vi bokar rum på samma hotell och bestämmer att vi ska ses för en gemensam frukost. Vi är inte framme förr än efter fyra på morgonen så frukostmötet med Göteborgarna får skötas av mig och Emma, medan dom andra sover ut. Shahin, Abu och Evelina kommer sedan att hänga med oss ett par veckor vilket för det mesta fungerar helt okej. Det blir en jävligt lång frukost. En efter en trillar dom ner. Ali som har kört halva natten dyker upp först två timmar efter utsatt tid. Hur eller vem som fått reda på att åtminstone 2000 av dom som flyttats från Idomeni nu befinner sig i den gamla os arenan för taekwondo vet jag inte. Vi bokar en natt till på samma hotell, bestämmer att Jennie, vår store organisatör ska kolla på boende, och åker till taekwondostadion för att se vad som står på.

Vilken chock. Dom hade i och för sig tak över huvudet och toaletter, men redan efter ett halvt dygn var dom i princip obrukbara. Brandlarmet tjöt i ett och det var skit över allt. Vi försökte identifiera de mest akuta behoven som kan uppkomma när man släpper in 2000 personer i en gammal idrottsarena , stänger dörren och hoppas på det bästa. Den ansvariga killen var en hyfsat trött man som inte alls verkade road över sitt nya ansvar. Om jag förstod saken rätt var han egentligen ansvarig för lokalen och hade inga som helst erfarenheter av flyktinghantering. Han var däremot inte negativt inställd till att ta emot all hjälp han kunde få. Något som skulle ändra sig bara fyra dagar senare när en ny person tog över och vi blev utslängda. På kvällen bestämde vi att prioritera tre saker, Städning, information och att separera och trygga barnfamiljerna då det redan varit tendenser till upplopp, rykten om knivar och sexuellt våld. Det fanns två personer från UNHCR på hela bygget som mest satt och drack kaffe bakom låsta dörrar i vad som fungerade som ett slags kontor. Jennie installerade sig på ett närliggande kafé med sin laptop, skrivare och lamineringsapparat och började ta fram information på Arabiska, Farsi, Engelska och Franska. Information om asyl och uppehållstillstånd och adresser till diverse ambassader och konsulat. Vid det här laget var det klart att endast människor från Irak och Afghanistan skulle släppas igenom, medan Marockaner, Jemener, Iranier med flera riskerade att skickas tillbaks. Vi byggde sakta upp en informationscentral innanför huvudingången. När det gällde att separera ut barnfamiljer från övriga fick vi god hjälp av vår trötta vän Costas. Göteborgarna fixade rutschkana, studsmatta och gungbräda till barnen, och Hanna som hade anslutit till oss överköpte sig på pyssel som försvann i ett nafs. Vi hade också dit någon slags clown som skulle få barnen att tänka på något annat. Vi famlade i mörkret och sköt från höften. Det var den hittills svåraste uppgift vi ställts inför. Städningen gick däremot bra. Vi köpte kvastar, sopskyfflar, säckar och tunnor och det dröjde inte länge förr än folk började städa själv, nu när verktygen fanns. Toaletterna var det värre med. Trots att vi köpte svampar, toalettborstar, tvål, såpa och rengöringssprayer var det rena hälsofaran att ens närma sig en toalett. Vi fixade en deal med ett grekiskt städföretag som skulle rengöra toaletterna två gånger om dagen. Och trots att vi skulle ha bekostat hela kalaset blev det ett klart nej till förslaget från den som tagit över efter Costas. Jag tror att det uppfattades som kritik och att vi där trampade på ömma tår. Det var hyfsat farligt att röra sig inne på stadion. Frustrationen tog sig ut på olika sätt och inte sällan med våld. Marockanerna som stökade värst blev en dag hämtade av grekisk kravallpolis. Även matutdelningen bevakades av kravallpolis vilket verkade lite sjukt för oss som var vana vid det dubbla antalet och aldrig haft några problem. Vi köpte små walkie-talkies till oss själva och såg till att alltid gå två och två. Den enda i våran grupp som aldrig riktigt följde detta var Hanna som kunde dra iväg helt själv och hade ett eget klädprogram där hon tog upp beställningar som hon sedan gick in och hämtade i ett förråd som inte var vårt. Men det var inte det som fick oss utslängda. Journalister var portförbjudna och det rådde kameraförbud. Polisen gick hårt fram mot dom som bröt reglerna. Efter ett par dagar slogs till och med strömmen av i byggnaden för att inte flyktingarna själva via sina mobiler skulle kunna dela med omvärlden hur kaotiskt det var på insidan. Vi smugglade faktiskt in en journalist från BBC i en av våra västar. Hon var oerhört diskret. Mindre diskreta var våra vänner från Göteborg som inte kunde hålla sig från att lägga upp både bilder och film, så dag fyra var porten stängd och vi var bannlysta. Grekiska myndigheter ville inte förlora ansiktet på något sätt och det var klart att detta var prio ett. 

 

Taekwondostadion i Aten, Grekland

Under tiden hade vi hunnit flytta, vi bodde nu nio personer i en villa utanför Aten som ägdes av ett förtjusande gammalt hippiepar som gav oss en bra rabatt för att dom gillade vad vi gjorde. Mannen med det långa grånande håret och hajtandshalsbandet var dessutom från Norge och hade mött sin stora grekiska kärlek sent i livet. Det här är helt sant. Jag frågade på skoj om dom mötts vid en eld på stranden och han plockat fram sin gitarr? Och det var precis så det hade gått till. Det var lite slitningar mellan Ali och Göteborgarna, även om jag i sak oftast höll med Ali var tonen inte alltid så jävla najs. Jag hängde oftare med dom än min egen grupp. Men nu var vi alltså utestängda från taekwondo och behövde en ny plan. Vi hade visserligen redan kontakter på (….) och bland annat hade vi plågat dom med samma clownjävel som Taekwondo. Problemet var att det inte fanns några problem med (…) som var ganska välskött. Värre var det med den gamla os hockeyarenan som blivit sönderslagen i ett upplopp. Men dit hade vi inte heller tillgång. Det blir mycket os nu, men byggnaderna ska ju användas till något och vi var en eller två gånger på den gamla basketarenan för att hjälpa till att lasta av donationer. Abu, Evelina och Hanna droppade av medan Michelle anslöt.

Vi sa adjö till vårt gamla hippiepar och hittade ett mindre boende. Vi hade rätt bra koll på svarthandeln med papper i viktoria park och smuggelverksamheten på Omnia square . Saker jag varken kan eller vill gå in på då inte allt vissa av oss gjorde kanske räknas som hundraprocent lagligt. Det som till min stora glädje fungerade bäst i Aten var Notara, en ideellt driven flyktingmottagning, i ett fem våningar högt gammalt socialkontor som nu ockuperats av Atens anarkister. Kanske hade jag fått informationen från Pixy, eller så hade vi snappat upp den någon annanstans. Vi skänkte i alla fall all den olja, lök, potatis, ris och skit vi hade kvar från Idomeni till ett närliggande soppkök som lagade mat både till Notara och de som hängde i Viktoria park. Notara fick också ett gäng sovsäckar och städmaterial som blivit över från taekwondo. Längre fram när bara Emma, Jennie, Michelle och jag var kvar skulle vi hämta tillbaka sovsäckarna för att dela ut till några unga män som hamnat mellan stolarna och inte fick komma in någonstans. Det där blev allt vanligare. Luke hade blivit vän med ett gäng killar från Jemen i Idomeni vars öde han följde även i Aten. Plötsligt är dom inte välkomna någonstans. Luke och jag hyr vid ett tillfälle ett Airbnb som vi sedan smugglar in dom på. Trots vår lilla teaterakt där vi försöker framstå som vanliga turister faller skiten redan dagen efter på att huset haft en portvakt, och att denna kvinna rapporterat om att ”svartingar” har kommit och gått i våran lägenhet. Killen som hyrt ut lägenheten är rasande och börjar prata om sanering i telefon, och det visar sig att vi lyckats hyra av en kille med grymt osunda värderingar. Luke ringer till UNHCR och till en av de ansvariga för flyktinghantering i Grekland och är upprörd på ett så brittiskt artigt sätt att det blir en intern snackis en lång tid framöver. Han lyckas på något sätt till slut tjata in dom på den gamla hockeyarenan. Men först efter att både UNHCR och denna myndighetsperson tipsat om Notara. Ett ockuperat ställe? Det säger ganska mycket om situationen. Men Notara fungerade och dom funderade på att starta en filial vilket var anledningen till att jag fick med mig en svensk centerpartistisk politiker och en amerikansk programmerare till ett anarkistmöte på universitetet i Aten. Ali och Michelle kroknade dock ganska snart då det först skulle diskuteras en kommande manifestation, mestadels på Grekiska och med konsensusbeslut. Kroknade själv en timme senare då jag förstod att planerna på ett nytt hus skulle ta tid. Det tog fyra månader, men då hade vi lämnat Aten för länge sedan. Julen började närma sig och vi bytte boende igen.

Vi kände oss ganska bakbundna i Aten trots att vi hade dom ekonomiska resurserna. Att bo och arbeta så nära inpå varandra är så klart påfrestande men det ger även upphov till en del små kärleksaffärer. Ali hade en tidig fling i Belgrad, Jennie hade en obesvarad crush på den tysta tillbakadragna Luke, Michelle kom att hångla med Kaymar som plötsligt anslöt i Aten. För Emma och mig som redan var ett par var tricket nog att försöka få till någon slags egentid. Det finns ett högt påtagligt bevis i lilla Lo hemma att vi måste ha lyckats med detta till slut.

Chios - ISIS ruin my christmas

Frustrationen över situationen i Aten gjorde att vi började snegla på ö-världen. Folk drunknade i havet och det fanns ett skriande behov av hjälp. Lesbos var aldrig något alternativ då varenda jävel verkade vara där, men Chios var så pass intressant att Ali och Michelle åkte dit för att reka. Emma, Jennie och jag såg fram emot en lugn kväll för oss själva. Av någon anledning blev det inte så. Ali bestämde sig samma dag som dom landat att det inte var något för oss. Vår grej hade egentligen från början varit att på effektivaste sätt se till att folk hade mat och höll värmen. Vi var alla påverkade av bilderna på ilandflutna livlösa kroppar. Kanske såg han framför sig oerfarna volontärer från Sverige som kastade sig i vattnet , och några livräddare var vi inte. Förutom Andreas då, men det hör inte riktigt hit. Sagt och gjort kom dom tillbaka samma kväll. Två dagar senare åker Ali hem och vi sitter på färjan över till Chios. ISIS ruin my christmas är namnet på vår WhatsApp grupp. Den kommer att byta namn många gånger framöver, grupperna blir också både fler och större med tiden. Lovar att återkomma med det längre fram. Men nu är det julafton och vi sitter på nattfärjan över till Chios. Emma, Jennie, Michelle, Kaymar och jag har trängt in oss i en fyramannahytt och i bagaget har vi med oss ett gäng ljumna öl och kinder-ägg som får duga som julklappar.

Tidigt nästa morgon är vi i hamn. Packar in oss i vår van och kör av färjan för att leta upp vårt Airbnb. En undervåning hos en ganska märklig dam på norra sidan stan. Vi har två hästar och en åsna på bakgården, katter som ständigt försöker smita in, och några skräckinjagande hundar som väcker hela kvarteret, varje gång vi med stor möda backar in eller ut vår stora bil genom den trånga uppfarten. Huvudskälet till att det blev Chios trots allt var att Michelle fått kontakt med ett räddningsteam och ett soppkök på ön som behövde hjälp. Köket var väl inte så där välorganiserat som man skulle önskat, men dom fick ut mat. Även om det inte blev något tätt samarbete hjälpte vi ibland till vid distrubution. Framför allt kom vi genom Khalsa senare sponsra dom med en fast summa i månaden. Räddningsteamet som bestod av en kapten, fyra livräddare och en läkare leddes av en charmerande och entusiastisk man jag glömt både nationalitet och namn på. Emma påstår att kaptenen hette Hayle och hippiedoktorn i banderas Baba och jag tänker inte säga emot. Dom hade skickat en lista på saker som dom behövde. Förutom medicinsk utrustning fanns även en extra båt och ett par nattkikare för 10000 kronor bland önskemålen. Michelle trodde att hon skulle kunna få ihop pengarna som behövdes tillsammans med Khalsa. Men först ville vi träffa dom. Vi hade med oss den medicinska utrustningen från Aten. Det var allt från bandage, is och värmeomslag till febernedsättande och en örontermometer Michelle och Emma fick besöka många apotek i Aten för att få tag på. Med det andra ville vi vänta tills vi visste hur länge dom skulle stanna på ön, och hur det skulle kunna överlämnas, eller komma flyktingarna till nytta ifall de lämnade ön. Den här gången var det för en gångs skull bra att vi var saktfärdiga och tveksamma, då hela teamet lämnade ön två veckor efter vår ankomst. Det blev en båt till slut. Till ett helt annat team. Men vi är inte där ännu.

Leverans av medicinsk utrustning. Chios, Grekland

Chios är en av de grekiska öar nära det turkiska fastlandet som tillsammans med Samos och Lesbos tog och fortfarande tar emot de överfulla gummibåtar de flesta har sätt på tv eller genom annan media. Oftast kom dessa båtar nattetid och flera åt gången när vädret tillät. En av de värsta nätterna vi skulle uppleva kom över 30 båtar under bara ett par timmar. Jag trodde själv länge på myten om att det var ett sätt för smugglarna att undkomma polis och kustbevakning. Långt senare och via kontakter med volontärer på den Turkiska sidan förstod jag att allt var ett spel för gallerierna och att polisen inte bara släppte iväg människor från samma plats, utan troligen även tjänade en hacka på det hela. Samtidigt som regimen i Ankara använde underlåtenheten att ingripa som en nagel i ögat på EU. Skit samma. För oss och flyktingarna spelade det ingen annan roll än att mörkret givetvis försvåra vårt arbete. Nätverket på ön som bevakade stränderna och såg till att folk kom iland och blev torra bestod av en löst sammansatt grupp som kallades Piraterna. I huvudsak bestod dom av tre bofasta hojåkare i medelåldern, en palestinier och två unga tjejer som gick under benämningen fjärilarna. Norska organisationen ”Dråpen i havet” som allmänt kallades dropparna. SMH (salvamento martimo humanitario) från Baskien som jag ska återkomma till och CESRT (Chios Eastern Shore respons team) som var spindeln i nätet och organisationen vi kom att arbeta tätt tillsammans med. Vår första kontakt med CESRT är väl minst sagt lite skakig. Det är tiden mellan jul och nyår och därför ganska många volontärer på ön. Dom har inte en susning om våra tidigare erfarenheter och dessutom bor vi på norra sidan. Vi åker på ett lite förvirrat möte, packar vår bil med kläder, vatten och värmefiltar och sätts på patrull i norr. Vi visste det inte då, men mindre än en av tjugo båtar landar i norr. Där sitter vi snällt några nätter och glor ut över ett svart och öde hav innan vi fattar att vi dragit nitlotten. Vi ledsnar rätt snabbt och efter lite tjat sätter en av CESRT koordinatorer Chris oss på stretcher-duty(?) i söder, som ingen fattar vad det är. Vi åker mellan flygplatsen, Kioski och Karfas och till vår hjälp har vi fått en förvirrad tjej i vår bil som inte heller förstått vad det är vi ska göra. Ingen jag pratat med minns hennes namn, vi kallade henne för choklad-hippien. Dels för hennes dreads och färgglada kläder, men mest för att hon verkade förvirrad och åt upp all choklad vi hade i bilen innan Jennie vänligt men bestämt släppte av henne i Karfas.

Vi har nu varit på ön i fyra, fem dagar och känner att vi inte heller här får något gjort. Kaymar åker hem och Andreas ansluter. Vi beslutar att vi ska presentera oss och ställa krav på nästa möte och nog presenterar vi oss allt. Vi hinner aldrig till mötet. För på vägen dit stöter vi på en båt. Eller rättare sagt ett femtiotal personer som kommer vandrande i flytvästar längs vägkanten. Vi hittar snabbt en plats att parkera vår van på och samlar ihop folket. Emma och Jennie byter kläder på alla barnen, Michelle tar kvinnorna och jag ser till att alla får torra sockar och plastpåsar på fötterna. Eftersom vi av praktiska själ inte kan ha bilen full av skor är drillen att se till att folk får nya, torra strumpor och för att dessa inte ska bli blöta igen delar vi ut plastpåsar att dra över innan fötterna stoppas ner i de blöta skorna igen. Vi delar ut vatten och croissanter medan vi inväntar bussen som ska ta med dom till registreringen. Det ska bli något av vårt signum att stöta på båtar utanför skift. Men det ska också ge oss respekt när folk fattar att vi inte är några dunungar direkt, tvärtom har vi mer erfarenhet än de flesta och efter bara två veckor väljer vi själv våra skift. Ännu något senare tar vi oss in i ledningsgruppen och ansvarar för så väl koordinering, donationer och utbildning av nya volontärer. Men vi börjar från början.

CESRT är en ganska löst sammansatt grupp av lokala och internationella volontärer som än idag är aktiva på ön. Till en början var dom hårt knutna till Piraterna som jag tidigare nämnt, men någonstans börjar och slutar CESRT med Toula. Toula som var en av initiativtagarna till gruppen, driver under turistsäsongen ett hotell på ön som heter Sun-rooms. Kring detta hotell kretsade den mesta av vår verksamhet. Källaren var från golv till tak fylld med donationer och i rum 4 hade vi mat, vatten och medicinsk utrustning. Där hade vi också möten varje dag. Oftast i Chris rum eller på gården när vädret tillät. De övriga rummen hyrdes ut till volontärer som kom och gick. Vissa bara en vecka, andra i månader. När Både Kaymar och Michelle åkt hem flyttade Emma, Jennie och jag in där med. Där skulle vi sen stanna i fyra månader. Den lilla byn med sin kiosk och lokala matställe levde för ovanlighetens skull upp mitt i vintern. Vi var oftast mellan tjugo och fyrtio personer som aktivt jobbade med framför allt strandbevakning. Med tiden skulle det bli mycket mer än så. För tillfället var det nog för att kräva mycket god organisation. Och självklart hade vi åsikter om denna. Inte minst Alfa

Alfa

Alfa var både en telefon och den för tillfället huvudansvariga koordinatorn. Jag har varit inne på det där med WhatsApp grupper tidigare och en som jag glömt namnet på var bara för strandbevakning. För att det inte skulle bli för mycket information eller råda några frågetecken om var båtar kommit in, var olika bilar var, om ambulans eller buss var underrättade med mera, skulle alla skarpa läge rapporteras till Alpha. Alpha var den som hade som uppgift att vara vaken hela natten. Hålla koll på var olika bilar befann sig. Ta in underrättelser om båtar på väg. Skicka ”pinnar” på platser där de landat. Ringa buss och ambulans vid behov och hålla kontakt med piraterna, smh och dropparna. Det kan låta lite militäriskt men när det fungerade var systemet genialt. När det inte fungerade kunde Jennie morrande snappa åt sig telefonen och vägra släppa kontrollen igen förr än allt var uppstyrt. Vi gillade helt enkelt inte amatörer. Folk måste stundtals ha hatat vår svenska präktighet och själv blev jag överlycklig varje gång jag stötte på tyskar. Nu är jag fördomsfull som bara den, men när det kommer till ordning och reda, mötesteknik och att hålla tider vilket är viktigare om man är ute i månader än i en vecka, står tyskar högt på min lista. Att improvisera eller skjuta från höften kan få ödesdigra konsekvenser när man jobbar med att rädda liv. Vilket det oftast inte, men ibland handlade om. Irritationen över folk som gjorde fel handlade säkert lika mycket om sömnbrist från vår sida. Dropparna fick säkert ibland lite oförtjänt mycket skit från oss. Låt oss gå in på det.

Dråpen i havet

medan vi höll till på sun-rooms bodde dropparna ett stenkast därifrån på sun (någonting) annat. I princip gjorde dom exakt samma saker som oss. Därför gick också Beta telefonen till dom. Dom fick hämta donationer hos oss och även lämna tvätt som samlats upp på stranden. Vi bevakade samma sträckor och gjorde samma jobb. Ändå fungerade aldrig samarbetet fullt ut trots att vi hade möten med dom var eller varannan vecka. Anledningarna var små, men många. Vi försökte samordna så att vi täckte en så stor yta av stranden så möjligt. Därav bestämde vi tillsammans vilka olika sträckor som vilken bil skulle bevaka. Ändå befann vi oss plötsligt ofta i en situation där vi kunde vara flera bilar på samma sträcka eller strand. Alla hjälptes åt att städa stränderna när tillfälle gavs. Flytvästar samlades ihop i en hög, skräp i svarta säckar och tvätt i röda. Vi hade nämligen startat ett mindre tvätteri för att minska svinnet. Det innebar att vi tog vara på alla kläder som lämnades på stranden som kunde återbrukas och ges till någon annan. Vad vi sparade bestämdes av vad vi behövde för tillfället och vad som var mest effektivt att återanvända. Bra barnkläder, mjukisbyxor, tröjor och annat gick i röda påsar, medan vi kasserade resten. Hittade man blöjor, underkläder och andra mögliga eller smutsiga obrukbara saker i tvättsäckarna var dessa oftast undertecknade våra norska vänner. En annan sak som inte fungerade var vår princip med påsar i skorna. Som jag sagt tidigare fick plastpåsar skydda dom nya torra strumporna tills skorna hunnit torka något dygn senare. Oftast bytte vi även byxor (eller alltihop) på folk om dom var dyngsura. Ibland kunde vi byta på flera hundra barn och vuxna under några timmar och vårt enda sätt att hålla koll på att någon var torr, var att se om dom hade påsar på fötterna. Denna enkla princip att en person med påsar på fötterna hade blivit omhändertagen, det vill säga, inte var blöt, sjuk eller fått vatten vid behov, kan verka petig. Men annars kunde dom ibland få sitta i timmar på ett betonggolv i den utkylda gamla lagerlokal som fungerade som registrering. Varför fungerade det inte då? Huvudorsaken var deras koordinator Janna som antingen inte gav nya volontärer adekvat utbildning eller hade helt egna idéer. Ett annat irritationsmoment var deras uppdateringar på både Facebook och sin hemsida. Dubbelkollade faktiskt nyss och den är fortfarande full av om inte lögner så extrema överdrifter. Det glids på sanningen och det tas ära från andras insatser som om det vore någon slags tävling. Kommer att komma tillbaka till betydelsen av Facebook och sociala medier i ett eget stycke. Trots alla försök till samarbete ville det sig aldrig. Vi fick en del avhoppare från dropparna till oss som tröttnat på sin koordinator. Ett par saker ska jag ge dom. De flesta var jävligt sköna personer med stora hjärtan. Dom hade bra koll på stränderna söder om söder och dom var långt mycket flitigare än oss när det kom till att röja upp stränderna från båtvrak och flytvästar. Dom skulle längre fram få tillfällig konkurrens om den platsen av en Nico från Danmark och vår tyske vän Moritz. Men det är en annan historia.

Kioski och Karfas

Jag är fullt medveten om att det här kan bli lite träigt men det finns ett par platser och grupper till jag måste förklara innan jag kan fortsätta berättelsen. Kioski som bestod av en plåtcontainer och en arbetsbod uppe på en av de bästa utsiktsplatserna. Hade byggts av upp av Piraterna och var en självklar träffpunkt på nätterna. Ofta löste vi av varandra vid Kioski. Där fanns också en kortvågsradio, en nattkikare och flera uppsättningar med extra kläder för stressiga nätter när det kom många båtar. Karfas var en gammal restaurang och nattklubb vid stranden som sätt sina bästa dagar. Det ägdes av en gammal man som kallades för Mr. George. Han och hans fru hade tagit emot stora donationer med kläder som dom sorterat upp till någon slags gratisvaruhus i den nedlagda restaurangen. När folk fastnat på klippor eller längst någon smal oframkomlig väg hände det ofta att vi guidade ner stora sällskap med nyanlända blöta människor dit. jag måste kanske även förklara Bussen, Tabakika och Souda innan jag går vidare.

Emma utanför Kioski, Chios

Bussen

Har nog lite slarvigt redan nämnt bussen. Egentligen är det dessutom mer än en buss men låt gå för det. Alla som kom över havet var tvungna att ta sig till Tabakika för registrering. Åtminstone så länge möjligheten fans att åka vidare till Aten och den långa vägen genom Europa. Det fans förstås inget tvång när det gällde att sätta sig på bussen, men de dagar allt fungerade, vilket tyvärr var sällan kunde man efter bussfärden till Tabakika, bli registrerad, få en filt och en sovsäck och en plats i något av de plasthus som ställts upp på Souda. I början var detta sällan några problem och oftast var de på väg till Aten redan dagen efter, mer eller mindre utvilade. Eftersom vindarna ofta var med och bestämde var på ön människor landade var bussarna en nödvändighet. Det var ett lokalt företag som ställde upp och köra nattid och det var Alfas uppgift att se till att den hittade vår position. Kruxet var att bussen tog betalt. Närmare bestämt tre euro per skalle. Många hade turkiska pengar, ibland dollar eller euro i stora valörer och vissa inga pengar alls. Det här gjorde att det ibland tog en evinnerlig tid innan alla kommit ombord, ibland han vi inte vinka av en buss förr än vi satt i bilen igen på jakt efter nästa båt. Piraterna som pratade grekiska dealade ofta med chauffören och stack ibland till dom det som saknades. Kanwar gjorde det samma ett par gånger efter att han dykt upp innan vi förklarade att det var praktiskt omöjligt förr oss att hantera saken, då det kunde innebära att vi istället övergav människor i nöd. Vi visste ju att de var torra så länge vi klätt på dom och inga droppar fuckat upp. Och vi var tvungna att prioritera. Vi tjatade på UNHCR från första stund om betalningen och föreslog ett slags förbetalt häfte, där chauffören kunde få betalt i efterhand, helst av UNHR men även Khalsa:Aid erbjöd sig. Hussein från UNHCR lovade att titta på saken och komma med en lösning. Någon lösning kom aldrig och bussen ska komma upp till diskussion igen längre fram när EU förhandlat med Turkiet och folk plötsligt interneras. Men en sak i taget.

Tabakika

Tabakika var en uttjänad gammal fabrikslokal i centrala Chios. Kanske dags att klargöra här att största staden har samma namn som ön och därför blir det både på och i om vartannat. Det var kallt, mörkt och fruktansvärt dragit inne på Tabakika. Dom gasolvärmare som ställts in eller de tunna bastmattor som delats ut gjorde inte mycket nytta.

Tabakika, Chios

Förutom att folk kunde torka sina skor vid gasolen. Från början hade registreringen sköts av UNHCR och Frontex som jag ska återkomma till. Men efter att lokalen på grund av höga halter av asbest dömts ut drog dom sig ur och överlät hela ansvaret på NRC. Märk väl att det aldrig var något prat om att den var lika hälsofarlig för flyktingarna. NRC (Norwegien Refugee Counsil) som fått uppdraget bestod till nittionio procent idioter. Flera av dom var lokala förmågor som aldrig borde fått ett jobb. Många verkade rent av hata att arbeta med människor och undvek i största möjliga mån att överhuvudtaget utföra något arbete alls. Jag säger nittionio för att det fanns en kvinna där med både kraft, vilja och visioner. Behöver kanske inte ens nämna att hon brände ut sig totalt bland dessa stollar och försvann från ön. Nu tror ni säkert att jag överdriver eller är onödigt hård, men jag kan ärligt säga att ingenting fungerade på det där stället. Det fanns ett stort förråd av kläder som ingen orkade dela ut så vida ingen från oss gjorde detta ideellt. Oftast en skön tjej från Skottland som också hette Emma, och tidvis bodde i deras klädförråd. En kväll när vi kört dit en gammal farmor i rullstol och tre små barn med föräldrar hade registreringen plötsligt stannat av på grund av datortrassel. Lokalen var överfull av människor som väntade och det var bara ett par grader inomhus. När vi efter mycket letande hittade någon från NRC instängd i deras fikarum frågade vi var filtarna och sovsäckarna var? Klockan var strax efter fem på eftermiddagen och många hade redan suttit på det kalla golvet i timmar. Det loja svaret blev att människor i vanliga fall fick filtar och sovsäckar efter att ha blivit registrerade, men på grund av allt datakrångel hade dom bestämt att ha en extra utdelning klockan nio. Alltså fyra timmar senare. Vi blev skitförbannade och krävde att dom skulle öppna containern med filtar bums, om vi så själva skulle dela ut dom. Tjejen försvann och istället kom en ny person från samma organisation och förklarade att filtarna skulle delas ut redan klockan åtta. En dansk sjuksköterska som jag inte träffat innan från oss eller dropparna tappade det fullständigt. Hon visade personen i fråga ett mejl hon hade skrivit på sin mobil till NRC huvudkontor i Oslo och hotade med att skicka iväg det om inte nycklarna till förrådet trollades fram med en gång. Då blev det minsann liv och rörelse. Liknande saker hände flera gånger.

Dom måste ha hatat oss värre än pesten för vi släppte dom aldrig ur sikte. Och om vi någon gång gjorde det sket det sig direkt. I ett annat haveri där färjorna låg i strejk och vi hade snittat på tjugo båtar flera dagar i rad fastnade folk på Tabakika och fick sova kvar. En dag får vi ett samtal ifrån Hussein på UNHCR att NRC uppmärksammat en CP-skadad flicka på Tabakika som är i behov av en rullstol. Det visar sig att det är vår Skotska vän Emma som sätt att en familj suttit på samma plats i två dagar utan att ha fått någon hjälp. Självklart vänder hon sig till Hussein, och hur absurt det än må verka ringer han oss. Vi åker dit med en rullstol som har skänkts av en liten kristen syjunta på ön och familjen kan äntligen ta sig fram i kön. Låt oss inte ägna oss längre åt skit, det kommer nog av det längre fram. Nu måste jag istället för ovanlighetens skull credda UNHCR och berätta om något som faktiskt fungerade. Souda

Souda

Souda var och är fortfarande ett läger i centrala Chios med något högre standar. Det vill säga att det finns toaletter, duschar och ibland även el. Viktigast av allt är att modulhusen i plast som visserligen har tältdukstak är utrustade med golv som tar bort den värsta markkylan. Om jag kallar detta hög standar är det kanske lätt att förstå hur det brukar se ut. Souda var från början bara ett transitcamp vilket innebar att man stannade en eller två nätter innan man gav sig iväg igen. Här hade UNHCR gett ansvaret till organisationen Samariten Purse. Jag har inte ett ont ord att säga om dom vilket för ovanlighetens skull känns ganska skönt. Hjälpsamma, pålitliga personer som verkade uppskatta sitt jobb och göra det bästa av en oftast ohållbar situation. En av de få negativa sakerna jag har att säga om Souda var att Rädda barnen fått igenom sin mjölkpolicy om att ingen ersättning fick delas ut. Som skrivbordsprodukt funkar det säkert. Vattnet är alltför skitigt på många håll i världen och modersmjölksersättning säljs oftast i onödan av stora multinationella bolag i vinstsyfte. ”Förbudet” är i grund och botten till för att främja amning som samtidigt stärker barnens immunförsvar. Allt det där är jag med på . Men om nu modern mot all förmodan inte kan amma, på grund av stress eller andra orsaker i den ofta ohållbara situation dom befann sig i måste barnen likt förbannat ha mat. Det här är därför ända gången i mitt liv som jag vid ett flertal tillfällen smugglat termosar med varmt vatten, sterila nappflaskor och mjölkersättning in i ett läger som står under FN:s beskydd. Jag blev oerhört ledsen och bestört när jag ganska nyligen såg nyheterna därifrån. Det var där ett gäng på 60 högerextrema attackerat flyktingarna med fyrverkerier och sten, vilket resulterade i en allvarlig skallskada och att en gravid mamma miste båda sina tvillingar av stressen. Två av mina vänner på ön som jag fortfarande har kontakt blev dessutom arresterats på oklara grunder. Men tillbaka till CESRT och sun-rooms.

Kanwar lirar boll utanför Souda, Chios

In i värmen

Vi började sakta men säkert arbeta oss in och blev snart en självklar del av CESRT. Det var ett ständigt springande mellan rummen på Sun-rooms. Bilar packades och packades om, donationer sorterades mellan olika möten, stränder städades och vi hoppade ibland på flera skift samma dygn. Plötsligt satt vi i ledningsgruppen. Emma och Jennie blev ganska snart ansvariga för att utbilda nyanlända volontärer. Dessutom tjatade Jennie till sig Alpha telefonen då vi i vår lilla grupp tyckte att den biten kunde skötas mycket bättre än vad den gjorde nu. Vi tre var ett så väloljat team i fält att vi snart tyckte det var jobbigt med hjälp och andra volontärer. Vi hade våra självklara roller och kunde oftast ta hand om en hel båt själv, både snabbare och effektivare än tre andra bilar tillsammans. Det blev en del stick till både Souda och Tabakika, men då det första klarade sig ganska bra, gav vi snart upp det sistnämnda. Istället fick vi ett barnhem för ensamkommande barn på halsen. Ett projekt Toula brann starkt för, men som vi så här i efterhand kanske skulle ha tackat nej till. Timmarna på dygnet räckte liksom inte till som det var, och värre skulle det bli. Gick vi över styr? Blev vi fartblinda och trodde att vi kunde lösa alla problem som dök upp? Svaret är ja. Vi gjorde det dessutom jävligt bra, men till ett högt pris.

Matfrågan

Både genom Miksa, Humanitet och Khalsa hade matfrågan alltid stått högst på agendan. Det är ett relativt enkelt och basic behov som oftast går att lösa. German street kitchen med Ifty i spetsen var en av dom som lockat oss till ön. Dom var lite väl oorganiserade för vår smak men dom fick som jag tidigare nämnt ut mat. Ibland upp till 1000 portioner om dagen. Och det var det viktigaste för oss. Som humanitet stödjer vi dom bäst vi kan och senare genom Kanwar och Khalsa.Aid fixar vi en månatlig summa hos en grossist. Det fanns även ett lokalt initiativ bestående av ett gäng grekiska tanter som med knappa resurser någon gång i veckan kunde trolla fram 300 portioner vällagad mat i någons hemmakök. Dom kom väl till pass ett par gånger, men när trycket var för stort på ön räckte det inte till. Ett annat gäng var de tyska anarko-hippiesarna som senare ska starta SoliCafe. Deras grupp hette någonting med Solidaritet och förutom att dom försökte vara på plats med varmt te på nätterna när båtar landat, gjorde dom frukost varje morgon till både Tabakika och Souda. Någon slags näringsrik vegansk gegga på bröd gjord av bland annat nötter och frukt. Ibland serverade dom även gröt. Jättegulligt och välment även om inte gröt och macka med gägg är det enklaste att sälja in hos folk med helt andra matvanor. Dom hade i alla fall ett jävla go. Rebecca som oftast förde deras talan var en underbar och väldigt rolig person. Och om det någon gång behövdes kunde denna till synes något flummiga grupp trolla fram 120 liter linssoppa från ingenstans. Självklart stödde vi även dom på alla sätt vi kunde. Min egen dröm om ett soppkök skulle först bli verklighet långt senare, och långt längre norrut på det grekiska fastlandet. 

 

Utanför Souda, Chios

Apelsinlunden

Det finns många fina exempel på hur de fasta öborna hjälpte till på olika sätt. Ett av dom var en gammal man som ägde en enorm apelsinlund där vi fick plocka hur mycket frukt vi ville. Det blev ett ofta återkommande avbrott från vardag och övrigt slit. Minst en gång i veckan var vi där för att fylla ett tjugotal plastbackar med färsk frukt, som blev oerhört populärt i lägren, inte minst bland barnen.

Mer mat

En dag blir vi kallade till ett möte av UNHCR på stadens finaste hotell. Ifty, Rebecca , de grekiska damerna och vi sitter och samtalar med UNHCR, Unicef, Röda Korset, Rädda Barnen och ansvarig politiker på ön. Kaffet visar sig kosta tre euro så med det blir det inget av, det hedrar dom för en gång skull. Jag har ännu inte släppt tanken på ett fast kök på Tabakikas bakgård, Rebecca och Ifty får visserligen ut mat men ibland krockar det tidsmässigt och en gång har vi plötsligt ett fjärde danskt kök vid samma tid och en fyrarättersmiddag som resulterar i matsvinn. Så ja, visst behöver insatserna samordnas bättre. Mötet behövs verkligen. Likaså bättre möjligheter och resurser. Det visar sig ganska snart att dessa i jämförelse med oss, jättar till organisationer inte alls tänkt tillföra några resurser eller nya möjligheter. Istället vill dom styra eller hjälpa till att organisera våra insatser som det så vackert beskrivs, med minsta möjliga insats från dom själva. Där var det tack och adjö från vår sida. Bara en gång efter det mötet hör jag av någon från denna trojka. En person från Röda korset skickar mig ett sms om att de har 250 matpaket åt mig. Jag är så jävla nära att svara: tack, men jag har nyss ätit. Just då har vi typiskt nog blivit tagna på sängen och ett större räddningsfartyg är på väg in i stadens huvudhamn med 200 personer som strandat på några mindre öar utanför vår. Matpaketen kommer lägligt och jag får svälja min stolthet. Innan jag går vidare känner jag att jag måste säga någonting kort om både SMH och Khalsa.Aid som jag droppat flera gånger utan någon närmare förklaring.

SMH (Salvation Maritimo Humanitara)

SMH är ett räddningsteam från Baskien i norra Spanien som spenderade minst ett halvår på Chios. Tillsammans med WAHA (Women And Healt Alliance) hade dom en båt i havet, samt två fullt utrustade ambulanser i land. Dom var oftast våra enda utbildade livräddare eller sjukvårdspersonal på plats och dom var i tjänst 24/7 vid behov. Unga, trevliga killar som leddes av vår nu mera gode vän Bocha. En galet uppriktig och skön lirare med piercing i läppen som stundtals längtade hem till en joint på verandan till sitt hus i Baskien.I hans frånvaro var det Isabella som höll i rodret. Troligen den mest vältränade läkare jag någonsin mött. Oavsett om det var Bocha eller Isabella är det ingen underdrift att säga att dom var livsviktiga på ön. Dom var med på varenda möte för att tala om krishantering, hur man identifierar olika risker mm. Det hände att vi fick iland svårt chockade och ibland nedfrusna människor och SMH var alltid behjälpliga, även när det gällde att vidarutbilda varandra. Khalsa då? Som jag nu nämnt ännu oftare.

Khalsa:Aid

Khalsa är en Sikhisk välgörenhetsorganisation med säte i London som vi redan från början samarbetade tätt med. Dom har funnits sedan mitten av 90-talet och hjälpt människor i Punjab, på Haiti, Turkiet och nordvästra Afrika vid allt från jordbävningar, översvämningar till krig. Det var Khalsa som anställde mig och Emma våra två sista månader, då vi gick från amatörer till proffs. Eller åtminstone obetalt till betalt med en fin koordinatorstitel. Jennie såg jag senast igår på en live-sändning från ett vatten-projekt i Turkiet. Men allting började redan i Belgrad. Den underbart förvirrade och helt fantastiske Kanwar räknas numera som en i familjen, även om Emmas mamma av någon anledning är den som nog har tätast kontakt via Facebook. Dom träffades bara en gång i Belgrad, men allt det där är knappast relevant. Vi har varit igenom så mycket positiva och negativa saker tillsammans. Det är få människor jag skrattat så mycket med i situationer som varit allt annat än kul. och det är inte varje dag man får en vän för livet. Kanwar var alltså huvudansvarig för Balkan och Grekland. Han dyker upp på Chios strax efter Andreas åkt hem.

Chios, Grekland

Det stora lagret

Emma och Jennie är dom stora stjärnorna. Dom organiserar om och effektiviserar allt dom får i händerna. Nya kartor, nya instruktioner, packlistor och ett löpande system som kombinerar tvättider med utsiktsplatsen Watchtower. Jag bidrar i och för sig med att mynta begreppet waschtower som sen blir den allmänna benämningen, men i övrigt känner jag mig onyttig i de få pauser vi har. Jag blir i och för sig intervjuad i radio, SvD och Kvällsposten som jag lyckas tjata till ön. Initierar en välgörenhetsgala hemma i Sverige som arrangörerna (Skottvångs Grufva) genomför med sedvanlig bravur. Det är konstiga insamlingar och konstauktioner som innebär att vänner i Sverige får åka till mitt hus och leta upp verk som ska skänkas. Jo, vi har tvätten, köken, barnhemmet, utbildningarna, strandröjning och nattskiften, men jag behöver något mer. Ett eget projekt att bita i, och det kommer till slut i form av ett jättestort lager. Äntligen något jag kan och har gjort förut. Vi har två fullsmockade containers på väg från Skottland och en tredje från Tyskland som Eleni och Toula har tackat ja till trots att vi inte har någonstans att förvara donationerna. Alltså hyr vi ett jätteförråd till ett bra pris som jag blir ansvarig för. Första stora problemet blir att tömma ur det som står där redan. Städa ur år av damm, rått och duvskit, samt täta tak och väggar. Till min hjälp kommer en Kanadensisk backpacker och tre danska arkitekter. Tillsammans med danskarna planerar vi logistiken, bygger ett mussäkrat matförråd, hyllor, en ny trapp, förstärker golvet på ovanvåningen och förbereder för att flytta tvätteriet dit. Vi har mindre än tio dagar på oss innan första containern anländer men lyckas på något sätt dra det hela i land.

Emmas plugg går sådär och ett sakta vansinne börjar göra sig påmint i gruppen. Däremot är det bestämt att vi dels ska ta en välbehövlig semester på 10 dagar, och inte minst att Khalsa ska börja betala oss lön när vi kommer tillbaka, då alla våra privata besparingar är slut för länge sedan. Men innan dess ska ni få höra Emmas egna röst, då hon nu börjat skriva dagbok.

Emmas historia

26 januari

Skulle till huset där det bor föräldralösa barn och lämna kläder.

Dök upp båtar på vägen. 2 st. Fick en pirat med oss i bilen. Kom fram till huset till slut några timmar senare och fick med en galen tolk i bilen på vägen hem.

Niclas hittade hundvalpar. Läskiga men fina serpentin vägar upp till huset.

Åkte till Tabakika för att hjälpa till att dela ut filtar. Alla som jobbar där har problem. Vi drog när Jennie blev utskälld. Hann precis komma hem så landade en till båt i Karfas. Alla var genomblöta. Tog dom till Mr. George för ombyte, lämnade efter sig totalt kaos som vi hjälpte till att städa till ca 01.00. Åt gröna linser på Jennies rum […]

27 januari

Visade Kanwar runt Chios, nattskifts-rutten och campen. Köpte kläder hos kinesen. Körde upp värmare och lampor till vindskyddet på Kioski. […] Nattskift 00.00-04.00. Jobbade över till 07.00. Massor av båtar (och förvirrade Norrmän) Ett gäng landade på en klippa i havet , ungarna fick langas in i land. Bussen glömde en familj som vi fick köra till Tabakika. Varje gång vi försökte köra hem kom en ny båt […]

28 januari

Gick upp vid tio, 3 timmars sömn. Åkte tills stan och käkade en äcklig macka. Försökte köpa sim kort och internet men greker suger […] måste plugga på alla utkiksställen inför inatt.

29 januari

3 räddningsbåtar ca 300/350 pers. NRC fuckade up. Spelade fotboll vid Souda med barnen och en kille med sin ena tvilling i bärsele […]

30 januari

Röv-dag. Plånbok borta. Kall och hårig som en björn men får inte på varmvattnet. Niclas och Kanwar skulle en snabbis till stan men fick en massa uppdrag och har inte synts till sedan typ 100 timmar. Vill koka soppa men vågar inte för att det låter som att spisen ska sprängas […]

31 januari

Back on track!

Niclas och Kanwar tog nattskiftet igår och jag sov. Jag sov jävlar. Duschat, rakat benen och borstat tänderna. Är helt klart sjuk, ciggen smakar konstigt, men piggare än igår. Ska köpa mat till Rebeckas kök idag och plocka apelsiner till flyktingarna […]

1 februari

Handlat mat till Iftys kök och squatet. Öppningsfest på Squatet ikväll. Har inte fått ligga på 1000 år. Nattskift 00-04

2 februari

Idag hade vi tvättstugan. Niclas och jag åkte själva dit ena gången och tappade bort oss totalt […] Chris har fått ta ner sitt vindskydd som tog en vecka att bygga pga. Lokalt missnöje […] Niclas ska vara med i Radio i övermorgon […] Har inte pluggat eller kollat mailen, någon borde spöa mig.

3 februari

Pluggat på fm. Niclas har kollat på nya lagret. Såg bra ut. Jennie har visat nya killen runt på vägen hem hittade dom en båt […] Ska på möte med dropparna vid 17:00. Tror inte det ger så mycket. Jennie och jag ska gå och tala svenska med dom. Hoppas att jag inte blängt ilsket på någon som är med på mötet.

Toula vill att jag ansvarar för donationer, ska försöka hålla mig undan...

Dropparnas koordinator är uppenbart störd. Resten verkar ok. Efter mötet handlade vi mat till Rebeckas kök, ev total-strejk imorgon. Öl på rummet, en av piraterna kom på besök och han Niclas och Kanwar jämförde sjöjungfrutatueringar. Nattskift 00-04. En båt som ett gäng andra bilar tog hand om. Ganska hård vind.

Har varit irriterad på folk idag. Tvättstugan skulle kunna skötas bättre och vara mer effektiv. Dagens alfa bestämde sig för att sova istället för att sköta koordineringen, ”det kommer inte att komma några båtar i alla fall”

Jävla slackers […] Har snott en stickad tröja från förrådet och tvättat.

4 februari

Skulle hälsa på Rebecka för att fota till Khalsa. Kanwar hade dock missat att informera själva Rebecka om saken. Försöker igen imorgon. Skift 00-04. Fick lunch hos Toula. Niclas har planerat warehouset och Jennie och jag har gjort ett dokument för att förenkla för folk som vill donera saker. Imorgon ska vi göra en karta […]

5 februari

Åkte till squatet. Visade sig att köket sög röv. Behöver en ny plan […] Jennie lagade mat och sen skulle vi gå ut, men jag somnade.

6 februari

Delade ut mat på Souda med nya killen i Iftys kök. Gick ok. Inte existens stolt. Niclas frustrerad, tycker att allt går långsamt för tillfället […] Idag hade vi möte med UNHCR ang. nya campet. Jennie hade på sig t-shirten ut och in […]

7 februari

Svinbakis. Försov oss lite. Skift 10-12. Chillat på Gargantos, haft extrem ångest, gråtit, sovit. Nytt skift 04-08. Nenad harv kommit. Jag har stört killen i 5:an igen.

Första gången på evigheter som jag riktigt velat åka hem. Så jävla trött.

Kan inte tänka, hjärnan förstörd. Behöver vila. Vill bara ligga i sängen och kramas.

Jag och Niclas är Khalsa i minst två månader, ev får vi båda lön.

Jennie angående amatörer:

”Vi är inte längre här för flyktingarna, vi är här för att styra upp dom andra jävla amatörerna”.

11 februari

Har ingen aning om vad det är för datum. Alla är sinnessjuka. Jag vill hem. Pubrunda med danskarna igår. Niclas fortsätter med warehouset, det ser fint ut […] 5 mötet var helt bissart, som ett jävla mentalsjukhus […] Varje morgon vaknar jag förbannad.

Nick skulle ut på skift med Alpha-telefonen så Jennie tog den ifrån honom. Allt gick bra. Jennie killed it. Skulle köpa chips på nattöppen affär. Krachade ett födelsedagskalas.

12 februari

Ska ha träning för nya volontärer och lämna telefon till Niclas. Fest i warehouset ikväll. Druckit öl. Är ett vrak. Borde Räddas. Någon borde skicka volontärer. Pysslat med flytvästar. Jennie limmade fast en i bordet och jag limmade nästan ihop mina fingrar. Borde vara åldersgräns på lim. Vi försöker bygga en fryslåda som kan hålla ölen kall […] Tack gud för Jennie. Våra mentala bekymmer är på samma level. Skönt.

13 februari

Smet från allt. Tog bilen och bara körde. Hamnade mitt ute i spenaten men hade det bra […] körde tills vägen blev för dålig. Vände hem […] kom hem, glada och lite utvilade. Möttes direkt av T med tillhörande dårskap. Det glada försvann, ville gråta.

Möte hos T. Sjukaste mötet hittills. Tog skitlång tid. Jennie grät nästan. Öl på Gargan. Suckade åt livet. Ska köra en sväng i övermorgon med, skönt att komma bort.

14 februari

Segt. Möte ang. överlämning kl 10. Lite förvirrat. Jennie och jag har träning vid 14. T kom helt random in vid frukost och frågade vad vi hade planerat att 40 volontärer skulle göra idag. Fattade ingenting. Hade ingen aning om att vi var ansvariga för 40 volontärer.

3 dagar kvar nu. Räknar ner timmarna. Jag måste förlänga vanen. Biluthyrarna kommer att döda mig. Köpte star wars kinder-ägg till Niclas.

15 februari

Körde Niclas till warehouset. När jag kom tillbaka möttes jag av Jennie på parkeringen dreglandes tandkräm med tandborsten i munnen ”Emma båt!!!”

Ringde Budjet, ångest. Har extendat typ 7 miljoner gånger nu. Fick nog av kaoset nere i storage och gick ner och röjde upp lite.

Drack öl med Isabell, hennes sista dag. Fick skjuts i ambulansen hem.

16 februari

Mycket amatörer ute på vägarna, många nya volontärer har kommit senaste tiden.

Jennie och jag har varit alfa. Tog första båten vid 12 på förmiddagen. Båtar har kommit hela dagen, gick precis av skift 02.00. Niclas har varit i warehouset och lastat av två containers. När vi väntade på att Baskerna skulle ta in en båt på Karfas passade Niclas på att bada.

Hämtat grejer från räddningsbåten, ett jävla projekt. Käkade på en restaurang i Karfas innan kvällsruschen drog igång […] Var på apoteket, körde hem en snabbis och spydde.

Haft båtar under hela dagen, fint väder. Varmt och soligt. Har gått i t-shirt.

17 februari

Sista dagen. Ska lämna in bilen på rengöring. Behövs, ser ut som skit. Måste stjäla en väska. Flyger hem imorgon vid 9.00. Känns lite så där helt plötsligt men behöver nog vila. Och komma bort från dårskapen som råder här. Toula har gjort sig osams med piraterna. Startat ett eget team och i princip förbjudit dom att vara på kioski samt typ anklagat dom för att ha stulit massa saker. Inte bra, dom är bra att ha.

Dessutom har T brutit med squatet så nu verkar piraterna teama med squatet.

Verkar vara lite fiffel med donations-pengar. Jennie fick tex. Inte posta vissa saker på fb. Som humanitet betalat. Tror dårskapen blivit värre sen E kom. Frågan är om det finns något team att komma tillbaka till i mars.

Fler konstiga möten. Oftast är det bara skitsnack om andra människor eller organisationer förklätt till möte. Alla är i princip förbjudna att ha något som helst med squatet att göra.

Pratades mycket i början om att vi alla var independent och att ingen bestämde över någon annan. Plötsligt finns det ganska många regler att hålla sig till.

Jennie väckte oss vid 1. Båt vid Eremioni. Kustvakten hade tagit in dom. En 6-årig handikappad pojke hade drunknat i 3 cm vatten på båtens golv […] tydligen fanns ingen översättare så Nima fick åka med till polisen. Jennie skickade ett argt meddelande till NGOen. Dom kom till stationen till slut men polisen ville ha Nima. Tydligen för inte de anställda tolkarna skriva på pappren efter att de har tolkat ”av säkerhetsskäl”. Att Nima skulle skriva på var dock ok...

Vi väntade länge på stationen och fick till slut nog. Nima hade inte sovit på aslänge. Jennie och jag gick in och blängde ilskt och sa att vi behövde ta med oss Nima. Jennie passade på att ifrågasätta jävla idiot-ngo-tolken om vad det var för ett jävla jobb han hade, sedan gick vi. Hämtade bilen, den såg helt okej ut. Ska på möte snart.

Pojken var 6 år, handikappad och undernärd. Tydligen ska han ha levt på mjölk de senaste 3 veckorna. Först trodde dom att han var en bebis. Han drunknade i vattnet på båtens golv. Polisens uppgift verkar vara att komma fram till om det skedde på Turkiskt eller Grekiskt vatten och vem som ska hållas ”ansvarig”. Nima har tolkat åt föräldrarna och han som körde båten. Alla från den båten har fått särskilda armband i lägret.

Dropparna som tog emot pojken var helt förstörda. Många nya volontärer är chockade.

Åker hem imorgon. Ska packa ikväll och dricka öl. Känns sorgset.

Öl på Gargan. Så jävla trött. Ölen fick följa med hem.

En välbehövlig paus

Inser plötsligt vilken dårskap vi ibland var med om. Blir arg när jag skriver av dagboksanteckningarna. Inte minst på oss själva. Det är som att be om att bli utbränd och gå in i väggen. Och då är det här bara toppen på isberget. Även paus är kanske lite mycket sagt. Under veckan i Belgrad producerade jag bland annat 25 stycken små actionfigurer - av mig själv som volontär. Dessa såldes sedan på en utställning i Stockholm där pengarna gick till välgörande ändamål. Väl i Sverige gjorde Emma och jag en intervju i lokalpressen om flyktingkrisen och till den årliga alternativa melodifestivalen på Skottvångs Grufva slängde jag ihop en låt om dödens hav som kom trea i tävlingen. Jag kuppade mellansnacket för att prata om hur läget såg ut just nu och via swishnumret jag hade tryckt på min t-shirt för kvällen drog vi in 7000 kronor till olika hjälpinsatser på Chios. Efter nästan två veckor i Belgrad, och lika länge i Sverige sen var vi tillbaka. Nu som ”Coordinator. Humanitarian respons team Khalsa aid, Greece operation”. Precis som tidigare gjorde vi våra tags själva, med vattenstämplat foto, en fejkad ean-kod och hårdlaminerad yta. Tillsammans med våra enhetliga kläder och gula västar tog vi oss in nästan överallt.

Tillbaka på Chios

Mycket kan hända på en månad. CESRT hade nu brutit helt med både Piraterna och SoliCafe. Detta händer på ett möte strax innan vi åker iväg. Piraterna smutskastas på mötet av Toulas högra hand Eleni, som fram tills dess mest har jobbat i bakgrunden. Hon frågar flera gånger på mötet om någon vill veta varför piraterna inte längre får komma in på Kioski? Ett ställe som dom själva byggt upp, men som nu bytt lås. Ingen är intresserad av att höra skitsnacket men Eleni går på i alla fall. Det har enligt henne försvunnit utrustning. Bland annat ett dieselaggregat som Chris snabbt påpekar att han har tagit till Karfas. Det påstås också att CESRT tidigt skulle ha köpt in, inte mindre än 99 våtdräkter och att samtliga nu är borta. Samme Chris påpekar att han har minst tre på sitt rum, Nick har av någon anledning hela fem stycken, Fjärilarna, Andy och någon mer är på väg att säga något, men inget av detta spelar någon roll, då någon har sovit på sitt skift och till slut kommer även argumentet att piraterna luktar illa. Toula fyller i att alla givetvis är fria att göra som dom vill, men inte om man vill samarbeta med CESRT. Samma sak gäller SoliCafe. SoliCafe är alltså det samma som squatet och Rebeckas kök. En fristad för flyktingarna på ön, med verksamhet främst för barn och kvinnor. Ett ställe att kunna hänga på utanför öns läger, om än bara för att kunna amma i lugn och ro, eller få ett mål mat. Det kanske inte behöver påpekas att varken piraterna eller någon från SoliCafe är närvarande på mötet just då. Eleni och Toula har varit på studiebesök och är enligt egen utsago i total chock. Dessutom tänker dom bara på flyktingarnas bästa. Det är enligt dom en ren hälsofara att befinna sig på SoliCafe och därför måste all kontakt brytas. Plötsligt ges ordet till mig? Vad tycker jag om saken? Jag är allt för trött och mossig i hjärnan för att förstå vad som håller på att hända. Jag kan inget annat säga än att köket behöver ett rejält lyft, men att jag i övrigt tycker att deras verksamhet är viktig och bra. Jag vet inte vad som händer, men Toula bestämmer att SoliCafe hädanefter är en no go zon och att all samverkan hädanefter är förbjuden. Självklart samarbetar vår grupp också hädanefter med både dropparna, SoliCafe och piraterna. Vår ställning i gruppen och pengarna från Humanitet och Khalsa är så pass viktiga att vi har något slags tillfälligt frikort. Detta ska snart ändras och den som blir skottavlan är jag.

Louis har tillkommit till vår grupp. Han, Jag, Jennie och Emma utgör kärnan i Khalsa.Aid på Chios.

Under tiden vi har varit borta har arbetet med barnhemmet intensifierats, vi har också ansvar för vulnerable cases - sårbara/känsliga fall och ensamkommande barn på polisstationen i stan. Något man kan tycka Unicef eller Rädda barnen borde ha tagit tag i. Louis som har en fling med Jennie är frilansjournalist i grunden och även ansvarig för Khalsas mediala uppdateringar från ön. Med dom sårbara fallen kommer mycket juridik och samtal till både advokater och ovanstående, frånvarande/ointresserade organisationer. Man kan i det här läget tro att vi släppt några andra uppgifter när nya lagts på. Men vi kör på och börjar så smått ta ut sömnbristen på varandra. Här måste jag tyvärr dela upp berättelsen i rubriker igen. Barnhemmet, polisstationen, Frontex, Nato, Den nya dealen mellan EU och Turkiet, samt Lägret Vial kräver separata förklaringar för att det ska bli begripligt. Lovar att försöka fatta mig kort.

Barnhemmet

Barnhemmet Arken är ett lokalt barnhem på ön, som förutom de ordinarie grekiska barnen fick ta emot ensamkommande. Det var ett projekt Toula verkligen brann för, och självklart även vi. Det visade sig dock ganska snabbt att Toula nog lovat dom mer än vad vi kunde ge. Jag vet att pengar som skulle ha gått till annat och som skänkts av internationella volontärer direkt till T smusslades dit. Den kravspec vi till slut fick av dom, där dom förutom ekonomiska medel också ville ha två volontärer på heltid, sladdrar om att någon lovat vitt och brett utan att ha tillräckligt på fötterna. Toulas tanke var att detta skulle ombesörjas av Khalsa. Men varken vi, Kanwar eller huvudkontoret var informerad om dessa planer. Och det var inte heller något som lät sig göras med dom resurser som fans. Till slut fick vi överge Arken då tiden inte ens räckte till åt ”våra” barn på polisstationen.

Polisstationen

Innan någon ensamkommande kunde komma till Arken i väntan på omplacering på fastlandet, eller med en enorm tur, till en släkting i Europa var dom tvungna att genomgå en ID-kontroll och hälsoundersökning. Under tiden, som kunde vara allt emellan tre dagar till en vecka bodde dom på polisstationen i Chios. Där bodde dom i ett minst sagt spartanskt möblerat rum som innehöll några tältsängar och ett par stolar. Poliserna på stationen var bara tacksamma över att vi kom och dom gjorde säkert allt vad dom kunde med. Trots att dom fick mat och var fria att gå ut och in som dom ville blev dagarna ofta oändligt långtråkiga. Vi köpte sim kort till deras mobiler och en massa spel för att döva tristessen. Såg till att dom hade kläder och hygienartiklar och kunde ibland ta ut dom på en fika, en glass eller biljard för att något skulle hända. Och för att dom inte skulle avvika. En av grabbarna som bara var tolv år försvann en dag. Vad han gör idag är det ingen som vet. Kanske kom han fram till någon släkting på egen hand, kanske fastnade han i trafficing som var och fortfarande är ett stort problem. Hela situationen var ohållbar för alla. Tiden räckte aldrig till och vi började känna att ingenting, någonsin blev gjort på det sätt vi skulle velat och önskat. Ett ständigt malande dåligt samvete över att dygnet hade för få timmar för allt vi ville göra. Ingenting blir lättare av storpolitikens inblandning heller. Gräns efter gräns börjar stängas i Europa och det här fick så klart följder även för oss.

Frontex

Som de flesta redan vet är Frontex den Europeisk unionens gemensamma gränspolis. Denna styrka rekryteras brett från Europas samtliga medlemsstater med någon slags rullande schema. När vi först kom till Chios så skötte Frontex registreringen på Tabakika. Som jag tidigare nämnt drog dom sig ur när lokalen visade sig vara full av asbest. Till en början såg vi dom lite då och då, tillsammans med lokal polis observera vårat arbete. Efter att flera volontärer på Lesbos blivit arresterade för människosmuggling var vår inställning till Frontex minst sagt misstänksam. Deras uppdrag var något grumligt formulerat och inte personerna man ville ha i sin whatsApp grupp. Dessutom hade dom börjat dyka upp lite här och var, där vi tog emot båtar. En dag hinner dom till och med före till en landning som kunde ha slutat i katastrof. Landstigningsplatsen är inte den bästa och när vi kommer fram står en kvinna från Frontex och ropar att kvinnor och barn ska gå av först. Jennie som är den första av oss som hinner fram till platsen ställer sig framför polisen och ropar: Nej! Först går av först. Lugnt och sansat, framtill i båten och i tur ordning. Båtarna är så ranka att dom lätt tippar, dessutom har vi sett exemplar där golvet hålls ihop av gaffa tejp. Regel nummer ett har därför alltid varit att vad som än händer alltid se till att avstigningen går så lugnt till så möjligt för att båten inte ska kantra eller människor falla i vattnet i onödan. Landningen går bra och alla hjälps åt. Vad Frontex tänker om oss och vårt ingripande har vi inte ens tid att fundera på. Samarbetet vid skarpa lägen var ofta bra. Det hände till och med att dom dök upp vid watchtower med kaffe för att bara prata lite, eller låna våra kikare. Deras egen utrustning hade tydligen fastnat i någon pappersexercis i Bryssel. Men det fanns undantag. Ett Frontexgäng från Bulgarien med ett synnerligen ondsint befäl visade sig ha svåra fångvaktarkomplex. Befälet kunde ibland gå på som värsta lägerkommendanten när det var som värst. En gång tvingade han skrikandes blöta barnfamiljer att sitta ner i raka led på den kalla marken i väntan på bussen, till synes helt utan anledning. När vi ville ge dom vatten och torra kläder motades vi bort med hot om våld. Skottarna och Esterna i samma grupp skulle säkert skämts ögonen ur sig ifall de var på plats. Det var också de stackarna som senare fick uppdraget att deportera ett drygt 60 tal personer tillbaka till Turkiet innan denna märkliga deal mellan EU och Turkiet visa sig strida mot både internationell och Grekisk lag. I grund och botten bryter den även mot EU:s egna lagar.

Europa och Turkiet kommer överens

När Sverige, Tyskland och Österrike backar och stänger sina gränser får det effekter baklänges via hela Balkan route. Slovenien, Kroatien, Serbien och Makedonien ser sig tvingade att stänga sina gränser med. Ungern har sedan länge hittat sin egen lösning och även Bulgarien har tydligt visat genom extremt våld och rena övergrepp mot flyende människor vid gränsen vart dom står. Dealen som EU gör med Turkiet innehåller för utom mutan på 30 miljarder ett slags system. Ett system där alla som lyckas ta sig från Turkiet ska interneras och skickas tillbaka, i utbyte mot att någon i kön med asylskäl ska omplaceras i en Europeisk stat. Problemen är ganska många med detta fördrag. Dels har flera Europeiska stater sagt sig ovilliga att ta emot folk från omplaceringsprogrammet och dels strider det mot grundlagen och de mänskliga rättigheterna att neka folk att söka asyl i det land dom befinner sig. Som tur är handlar denna bok inte om det. Jag har inte tillräckligt med koll för att redovisa alla turer kring dessa beslut och min enda infallsvinkel är egentligen effekterna det har för oss och dom som sökt sin tillflykt till Grekland.

Nato

I den här vevan vill Obamaadministrationen och medlemsländerna i Nato hjälpa till. Ett halvår efter att 4 årige Alan Kurdis kropp sköljdes upp på land har tonen nu blivit en annan. Från välgörenhetsgalor och stora ord av ledare som Merkele, Cameron eller Löfven till real-politik där människor på flykt plötsligt är siffror igen. Av Nato ser vi dock inte mycket mer än en Brittisk jagare och ett Kanadensiskt örlogsfartyg, i vattnen utanför Turkiets och Greklands kust. Kanske är dom enbart där för att sätta press på respektive länders kustbevakning. Det påverkar oss på så sätt att det under en kort tid kommer färre båtar, och att en större del av dom som kommer nu jämfört med tidigare tas om hand av kustbevakningen, Frontex och SMH som plötsligt befinner sig i ett moraliskt dilemma. Det blir osäkrare och något rörigare. Det som däremot vänder allting upp och ner blir det nya lägret Vial. Innan dess måste jag nog ändå inflika Portcamp, Depite och ett annat skitläger jag glömt namnet på.

Färjestrejk och nödlösningar.

Jag tänker inte ge mig in i debatten om Grekisk ekonomi eller konflikten med övriga Europa, och hade inte ens nämnt den ifall det inte var så att den ständigt och jämnt påverkade oss. Ganska snabbt fick vi lära oss att måndagar och onsdagar är halva dagar utanför Aten. Söndagar är i princip allt stängt. Ovanpå detta kom de vanliga strejkerna. Färjorna strejkade titt som tätt och till och med advokaterna var i strejk inte mindre än 6 veckor. Några av dessa färjestrejker sammanföll med ett stort antal nyanlända. Då öppnades ofta Portcamp upp. Camp är kanske för mycket sagt då det mest var ett blåsigt tält och tre bajamajor i hamnen. När vi hade som flest flyktingar och inga färjor lämnade ön öppnade ett ställe jag glömt namnet på. Det var en engångsföreteelse som tur var, för likheterna med portcamp var rätt stora. Ett annat ställe som öppnade och stängde vid behov var Depite. En samlingslokal för ett hundratals personer som saknade ström och fungerande toaletter, där man då och då kunde husera upp till 300 flyktingar vid behov. Vi körde dit sovsäckar en gång när UNHCR hade slut, eller inte orkade. Fixade dit mat vilket i farten gick lite bättre än väntat och blev en krock mellan flera kök. Följde barn ut i parken där de enda fungerande toaletterna fanns. Hetsringde kommun för att samma toaletter var så skitiga att det var en ren hälsofara att ens närma sig dom. När det kom till ström och värme fick vi till slut ge upp. Svaret på allt var det nya lägret vial som skulle ersätta alla andra.

Vial

Det nya lägret som det så länge hade pratats om stod äntligen klart. Det var ett stängsel och taggtrådsomgärdat utomhusfängelse mitt ute i ingenstans. Kring den nergångna fabriksbyggnaden fanns baracker och plasthus i samma stil som på Souda. Toula och Janna från dropparna slogs om att komma in först och skaffa sig en position. Givetvis för flyktingarnas skull. Ingen av dom reflekterade något nämnvärt över det faktum att människor, hela familjer och små barn hölls fångna mot sin vilja. Diskussionerna gick höga på våra dagliga möten i lagret. Vi var ganska många som såg det som ytterst problematiskt att låsa in människor utan rättegång. Men långt ifrån alla delade den åsikten och menade att de istället nu, behövde oss mer än någonsin. Plötsligt stod vi inför ett dilemma. Hjälpte vi flyktingarna eller underlättade vi bara för den stat som låste in dom? Vi var flera som kände olust över att ringa bussen och kompromissen blev att vi hädanefter skulle försöka förklara för flyktingarna exakt vart bussen gick och att dom inte var skyldiga till att kliva på. Just då tyckte Toula att det var en god idé att bakom vår rygg resa frågan om betalningen av bussen med Khalsa. Kanwar hade svarat att det var teamet på plats, alltså vi, som fattade sådana beslut och vi ville helst inte ha med varken bussen eller Vial att göra. I övrigt pågick allt som vanligt. Vi jobbade 24/7. dövade vår ångest med allt för mycket öl och tog ut sömnlöshet och frustration på varandra. Familjen började så sakta krackelera och det knakar betänkligt in fogarna. 

 

SoliCafe Chios

Början till slutet

Det började hända skumma saker i kulisserna. Toulas besvikelse över att vi inte klarat att uppfylla kraven vi aldrig lovat att uppfylla kring barnhemmet kanske spelade roll. Vår negativa inställning till Vial gjorde det absolut. Här måste man kanske också förstå Toulas situation. Hon hade som öbo med en buiesnnies på den samma en känsla av ansvar för ön och den kommande turistsäsongen. En pragmatism som kan verka främmande för en utomstående. T var och är en djupt engagerad kvinna som gett mer än vad någon kan begära. Det är inget snack om saken. Däremot är vi alla människor med fel och brister och om vi var trötta, vill jag inte ens fantisera om hur trött T var. Vi hade olika uppfattningar om hur lagret borde skötas. T ville ha någon där på plats alltid. Jag tyckte att var och en kunde sköta detta med dom rätta riktlinjerna, utbildning och kodlås. Jag hade också planerat att flytta tvätten dit av flera anledningar. Det var dit vi tog smutsig tvätt. Det var där vi sorterade in tvätten och packade våra bilar. Allt var framdraget och förberett för maskinerna och vi betalade lika mycket för tvätteriet som för hela lagret. Vi kunde alltså spara 200 euro i månaden samtidigt som vi kunde effektivisera hanteringen. Toulas enda argument för att behålla tvätteriet där det låg var att Mr. George som hyrde ut det, och som jag nämnt i samband med Karfas,m hade en dotter med cancer. Jag må låta som en idiot nu. Jag hatar cancer och vi är många som har förlorat släkt och vänner till denna vidriga sjukdom. Jag har inte heller någon vidare insikt i varken sjukförsäkring eller hälsofrågor i Grekland, men de 200 euro i månaden som betalades för tvätteriet och som skulle kunna läggas på annat skänktes av volontärer till flyktingkrisen och inte till en spontan cancerfond.

Jag vet hur det låter och jag hade gärna varit med att starta en fond eller vad som för den helt underbara Mr. George dotter, men aldrig att jag skulle fiffla eller slösa med pengar som människor skänkt i förtroende. Till det finns det andra organisationer. När vi är borta passar Eleni och Toula på. Via ett WhatsApp meddelande meddelas att tvätteriet blir kvar utan diskussion. Jag svarar spontant att dom då kan lycka till med sitt lager. Lagret jag byggt upp från grunden, andats och levt. Det är tyst i ett dygn, sen dyker en annons upp på CESRT sida undertecknad Eleni, där dom söker en lagerchef.

En av "våra killar på polisstationen, Chios 

Stora hamnen på Chios

Apelsinlunden Chios, Grekland

En ska bort

Vår grupp är för stark. Vi har starka åsikter om både Vial och bussen, dessutom tror jag alla vid det här laget har förstått att vi samarbetar både med pirater och SoliCafe ifall det kommer flyktingarna till pass. Någon måste bort, och efter schismen med lagret blir det jag. Jag sväljer stoltheten, låtsas inte om någonting utan lägger istället ner ännu mer tid i lagret inför överlämningen och skolar till och med in den nya lagerchefen. En dag står det klart att Khalsa på grund av det ändrade läget på ön, med EU:s deal och Vials integrering av människor vill expandera eller söka nya vägar på fastlandet. Emma och jag får ansvaret för att hitta ett bra läger på fastlandet där vi kan göra bättre insatser. Vad jag inte vet då är att Eleni och Toula har skickat ett brev till Kanwar där dom baktalar mig, och som dom hotar att skicka vidare till huvudkontoret ifall jag inte avlägsnas från ön. Det här får jag reda på långt senare. Själv tycker jag det är rätt skönt att lämna ön vid det här laget och försöka hitta en plats där vi kan göra skillnad på riktigt och där inte människor blir inlåsta. Kanwar har jag förlåtit sedan länge då han var i en pressad situation och Khalsa ville lägga ner all operativ verksamhet i Grekland till förmån för Irak där dom nu fått in en fot. Kramarna och tårarna från Toula kvällen innan jag åkte var så här i efterhand uppenbart falska, i alla fall då. Men jag kan ta dom med och känner konstigt nog bara värme för den kvinnan än idag.

Innan vi lämnar Chios

Det är en massa människor jag inte nämnt som på ett eller annat sätt förtjänar sin plats här. Nicholas som vi hyrde det stora lagret av och hans märklige vän som en gång bjöd oss på hembränd öl, gin och ouzu i sitt garage. Utan dom och mina danska arkitekter hade lagret aldrig blivit så bra som det blev. Jobbiga jävla Nick som nu driver en skola för flyktingbarnen på Chios eller den ibland smått enerverande Gabbi vars kvinnocenter på ön gör skillnad varje dag. Frances och Andy som styrt upp så mycket tvätt, donationer, klädpaket och varit som stadiga klippor på ön. Toula så klart. Rebecka. Alla volontärer från humanitet och Khalsa som kommit och gått, även om vi på grund av tidsbrist kanske inte alltid tog hand om er på bästa sätt. Piraterna, Gargan och Baskerna inte minst. Bilmecken som lagade vår van gratis och apelsinodlaren som lät oss plocka hur mycket vi ville i hans lund.

Emmas sista anteckningar på Chios

15 mars

Kom hem till Belgrad efter en vecka i Sverige. Sov en natt i lägenheten, morgonflyget till Aten och sen vidare till Chios. Jennie och hennes nya ligg hämtade oss vid flyget. Kanwar har lämnat oss med en jävla amatör-bil. Måste åtgärdas omgående […]

16 mars

Hälsat på barnen på polisstationen. Köpt spel åt dom så dom har något att göra. Även i kontakt med en städfirma. Måste hitta en van. I kontakt med ansvariga på Depite. Kanske ska ta över Kampet. Får se vad det innebär för Toula...

Kanwar svårjobbad...

18 mars

Vaknade vid 8.30.Fick ligga. Körde Niclas till Warehouset och åkte på koordineringsmöte. Lämnade Louis på pizza palace. Åkte till sunrooms och hade introduktion. Jag sög lite eftersom jag inte varit nere i packen sedan sist vi var på Chios. Ska uppdatera mig. Möte på barnhemmet. Dom behöver massor, vet ej vad Kanwar har lovat dom...Mycket att göra nu, Kanwar verka tro att vi är 10 pers fast vi bara är 4 […] Åt just frukost (kl är snart 18.00) Alfa inatt 00.00-08.00.Jag kör […] Gargan sen.

20 mars

Gick upp tidigt. Hann inte köpa kaffe. Whatchtower 8-10. Åkte till sunrooms och lämnade Jennie och Louis. Niclas och jag åkte till Warehouset och sorterade saker […] Åkte motvilligt till till polisstationen och hälsade på killarna. 12 åriga Syriern har rymt. Ingen vet vart han är. K ska ha stryk, vi har för mycket att göra och barnhemmet/polisstationen är skit-svårjobbat. Ungarna skiter (typ) i oss och ingen av oss talar Arabiska. Vi måste få tillbaka Nima och Remi om vi ska fortsätta jobba med ungarna […]

21 mars

Watchtower 06.00-08.00. Turkisk cg tog en båt på väg över. Fin soluppgång. Satt brevid bilen och drack kaffe. Jennie och Louis hade Alfa-telefonen hela natten så de sover nu. Niclas duschar. Vi ska ner till Asteria snart och planera […]

Efter det här tar Emmas anteckningar tyvärr slut. Åtminstone de som kan vara begripliga för någon utomstående. Resten av böckerna är fulla av namn på olika camp på fastlandet. Inköpslistor. Kravspecifikationer och annat som inte är tokrelevant på samma sätt.

Tillbaka i Aten

Aten var sig ganska likt trots att vi inte varit där på drygt tre månader. Dom stora inrättningarna i de gamla os-arenorna fungerade lika dåligt nu, som då. Några hade stängt, andra hade öppnats. Notara fungerade fortfarande och hade utökats med ett ytterligare squat med egna odlingar på taket. Pappershandeln och smuggelverksamheten pågick på samma sätt som förut. Vi hade hittat ett billigt hotell i Atens stora färjehamn Pireus där det bodde upp mot 5000 flyktingar i vänthallar, gamla lagerlokaler och tält. Störst och mest tätbefolkat var E1 och E2 som givetvis låg i någon slags intern konflikt, och ständigt pratade skit om varandras insatser istället för att samarbeta. Utan att gå in i någon slags konflikt eller ta ställning, fick vi bäst kontakt med volontärerna på E2. Dom verkade till att ha ett välorganiserat och transparent system, med regelbundna tider och täta möten. Vi skrev upp oss på skift och spenderade en och annan kväll där med att hjälpa till med matutdelningen. 

 

Pireus, Aten 

 

Övrig tid lade vi ner på research. Vårt nya uppdrag var minst sagt lite flummigt och det enda konkreta vi lyckats pressa ur Kanwar var att hitta ett camp dit Khalsa kunde flytta sin verksamhet. Vi hörde oss för med alla vi mötte och sökte resten av informationen på nätet. Vi gjorde en lista på sådant som vi ville kolla på. Mat, boendestandar, tillgång till läkare och relevant information, säkerhet, hälsoaspekter, barnaktiviteter med mera. Efter ett tag hade vi ringat in 32 möjliga camp på fastlandet som vi var intresserade av att besöka. Dessa vaskades ner till 19 och när vi praktiskt skulle planera vår resa kors och tvärs över Grekland var dom 12. Två av de närmast Aten hade vi redan besökt och strukit från vår lista. Ett för att det glädjande nog var för bra och inte behövde vår hjälp, och det andra för att militären vägrade släppa in oss. Vi hyrde en bil och bytte till ett billigare boende. Tog via mejl kontakter med folk på plats där det var möjligt och lade upp vår road-trip, eller flykting-safari som Emma och jag ironiskt kallade det när ingen hörde på. Dagen innan vår planerade avfärd dyker plötsligt Louis upp från Chios för att följa med. Vi trodde att han skulle blogga och dokumentera för Khalsa, medan han själv trodde att han skulle leda operationen vi lagt upp. Uppenbarligen hade vi fått lite olika information, minst sagt. Skit samma, Louis är en trevlig kille och det fanns gott om plats i bilen. Vår plan var att köra längst den grekiska ostkusten upp mot Thessaloniki. På vägen dit skulle vi göra ett nytt försök att komma in på stället som militären förvägrat oss, och ta fyra andra camp samma dag innan en planerad övernattning i Thessaloniki. Därefter skulle vi kolla några camp i nordöstra Grekland nära gränsen till Bulgarien, för att sen ta oss rakt över till nordvästra Grekland och Ioannina Vi lekte med tanken om Idomeni som nu var befolkat på nytt. 14000 av de 46000 flyktingar som just då befann sig i Grekland hade tagit sin tillflykt till Idomeni, under usla förhållanden. Men så hade även ett flertal organisationer och mängder av volontärer gjort. Hur gick det då? Av de 12 inplanerade besöken blev det endast 8, en del adresser och gps-koordinater var helt åt helvete, och om en väg av någon anledning var stängd eller avspärrad betydde det oftast en omväg på flera timmar på små serpentinvägar i bergen som ibland nästan kunde upphöra helt. På grund av tidsbrist skippade vi Bulgariska gränsen. På något sätt hade vi fastnat för Katsikas i närheten av Ioannina och vi kunde istället åka förbi några andra camp på vägen dit. Sjukast var nog ett ställe som inrättats i ett gammalt hotellkomplex i närheten av platsen för det klassiska slaget som skildras i filmen 300. Förutom trångboddhet verkade folk ha det ganska okej där och vi tog en snabb paus vid en svavel-källa i närheten som luktade äggmök. På ett annat ställe mitt ute i spenaten höll några tyska och norska volontärer på med att anlägga en fotbollsplan. Och på minst tre ställen vägrade militären att släppa in oss. Det var inga problem med det när vi äntligen nådde fram till Katsikas, även om det tog en god stund att registrera oss i vaktkuren.

Katsikas

Läget var ett helt annat nu i början av april än när vi började i slutet av augusti året innan. Från att ha mött människor på väg, och med några få undantag endast en gång var folk nu fast. Det gick ständiga rykten om gränser som skulle öppnas, och även om dom var osanna valde folk att tro på dom. Ingen ville sitta fast i ett läger med osäker framtid.

På plats i Katsikas, som var hem för drygt 1100 fanns sedan tidigare både Spanska Olvidados, Svensk/Brittiska Lighthouse och Tyska Soup and socks. Bröderna Florian och Tobias från Soup and socks fick oss att känna oss välkomna. Dom höll på att bygga upp ett komunitykitchen som alternativ till det ljumna ris, kalla linser och överkokta pastan som den av militären anlitade cateringfirman försåg lägret med. Tanken var att servera näringsrik och god vegetarisk mat där man involverade flyktingarna själva i processen. Dom hade kommit en bra bit på vägen, men ännu saknades en massa, samtidigt som deras pengar och tid höll på att ta slut. Dom behövde någon som tog över det dom påbörjat. Vi lovade att sova på saken. Det gjorde vi inte. Istället skaffade vi klartecken från London och kom tillbaka med raka besked morgonen efter.

Vi åkte tillbaka till Aten. Sa upp lägenheten, lämnade tillbaka bilen och packade våra saker och tog bussen tillbaka till Katsikas.

Även om Katsikas var omgärdat av höga staket och vaktkur bemannad av polis var folk fria att gå ut och in som dom ville. Området bestod av mestadels tält utan golv ovanpå stora stenar, ett antal kalla duschar, färskvattenkranar och toi-tois som inte städades tillräckligt ofta. Vid entrén strax utanför kohagen låg ett stort magasin. I det fanns både köket och Olvidados klädförråd. Det första som hände var att flytta köket till bakre delen av magasinet, och medan jag och Emma hjälpte tyskarna med detta sprang Louis på möten. Tillsammans med Tobias och Florian planerade jag det nya köket. Jag byggde nya stora bord för preppen och fixade en diskstation med allsköns skit jag kunde hitta på närmaste järnaffär. Byggde ett nytt avancerat vattensystem med slangar, kopplingar och avlopp anpassade för trädgårdar. Men det fungerade. Julio och Stephanie från ett spanskt fristående team ordande upp gasolköket. Det krävs en hel del för att brassa käk till 1000 personer om dagen. Vi jobbade dygnet runt. Louis åkte ganska snart tillbaka till Chios och strax därefter lämnade även tyskarna Katsikas. Kvar stod jag och Emma som ny skulle fylla upp för inte mindre än åtta pers. Hur vi bar oss åt vet jag inte, men vi fixade det. Vi tog över tyskarnas lägenhet ett stenkast från lägret för att spara så mycket tid så möjligt. När vi inte jobbade kunde vi se lägret från vår balkong.

Julio och jag lagade mat varannan dag, Stephanie skötte logistiken och Emma det administrativa. Klassisk könsfördelning kan tyckas, men om sanningen ska fram var det nog Stephanie som var vår egentliga kökschef. Till vår hjälp hade vi en syrisk kock och en bagare från Afghanistan, samt en massa barn som diskade och hackade grönsaker. Vid distrubution tog vi hjälp av folk från Olvidados vilket var långt ifrån okomplicerat. Julio och jag skapade ganska snabbt våra egna traditioner. Oavsett vem som för dagen stod vid grytorna blev jag upphämtad kl 07.00 varje morgon. Vi åkte till ett lokalt ställe som öppnade tidigt för varsin ozou och lite snack med dom morgontidiga gubbarna på fiket. Vad vi sa till varandra är det nog ingen som vet då jag var den enda som pratade engelska. Därefter åkte vi till grönsaksmarknaden och gjorde dagens beställning. Vi klämde, luktade och prutade på varorna medan vi blev bjudna på kaffe, på någon slags grek/spansk/engelska. När alla var nöjda körde vi iväg till nästa grossist för olja, ris, linser, plastmuggar och annat som gick åt varje dag. Khalsa gick in med 300 och spanjorerna med 100 euro om dagen vilket täckte mat för 1000 personer om dagen. Julio investerade i utrustning så att köket skulle kunna baka eget tunnbröd varje dag. Det tog dock ett bra tag innan dom var uppe i 1000 bröd om dagen. Jag lärde mig massor av Julio som en gång haft en hotellrestaurang i Andalusien med en stjärna i michelinguiden. Men om jag får skryta gillade flyktingarna min mat bättre. Man har väl bott i Malmö herregud och jag lyckades flörta mig in med mängder av spiskummin, paprikapulver, mynta och bladpersilja i min mat. Jag gjorde hummus, baba ganush, taubule och yoghurtsås. Ett tag drömde jag bara om mat på nätterna. Vi steg upp vid 6 varje dag och var oftast inte i säng förr än 01.00. Om maten fungerade bra var det värre med distributionen. Tyskarna hade visserligen jobbat upp ett hyfsat välfungerande system, men dom var inte längre där. Emma och jag skapade ett nytt utifrån våra erfarenheten från Balkan. Nu är det mycket lättare att packa och dela ut plastpåsar med bröd, frukt, vatten och konserver än lagad mat. Men en väl fungerande kedja för uppläggning och ett välorganiserat kösystem var en nödvändighet också här. Frustrationen i lägret var påtaglig och det var hela tiden nära till våld och upplopp, där även vi kunde bli måltavlor. Det var tvunget att gå snabbt och vara rättvist. Vid regn eller kyla var det ännu viktigare och varje liten gnista kunde leda till en explosion. Vi ärvde systemet med en kö för män och en för kvinnor. Tyvärr måste jag säga hade tyskarna varit lite slappa och ibland givit två portioner till dom som velat ha det, och vissa barn såg det som en sport att försöka hämta så många portioner dom bara kunde. Ibland till familjen och ibland bara för att dom kunde. Emma och jag införde fasta tider för när maten skulle delas ut. Vi skaffade oss ett avspärrningsband för att få lite större utrymme och samtidigt kunna överblicka situationen. 20 minuter innan varje distrubution var det möte då jag gick igenom ansvar och uppgifter. Stephanie var boss i köket, Emma i distributionsledet och jag på utsidan. Jag vet inte hur det funkar i Spanien, har inte varit där tillräckligt mycket för att uttala mig, men här var det lite si och så med att komma på möte, komma i tid eller göra som man kommit överens om. Dom måste ha tyckt att jag var en fullständig idiot, men när det fungerade, fungerade det riktigt bra. 

 

Katsikas, Grekland

Meningen var att resten av teamet från Chios skulle ansluta, men dom dröjde. Efter en två veckor dök dock tre volontärer från England och slutligen även Kanwar upp. Tre trevliga killar som dock hade lite svårt för att lyssna. Vår uppgift var att sätta dom i arbetet. Eftersom dom var ganska odugliga i köket och vi redan hade en fungerande organisation där, satte vi dom på att bygga golv i bebis-bad och amningstältet. Det visade sig dock ganska snabbt att dom inte hade någon större talang för konstruktion eller snickeri heller, och det slutade med att jag sprang emellan golvbygget och köket. Då hände en av de saker jag aldrig kommer att glömma. Kvällen innan hade jag skällt ut och kört bort en kille vid matutdelningen som först hjälpt till men sedan blivit våldsam och sparkat efter ett liten grabb. Jag hade gått rakt fram till honom och förklarat att det var min matkö och att jag inte tolererade något som helst våld. Tack och hej, välkommen tillbaka imorgon. Killen hade chockad gått iväg men det hade under tiden också blivit dödstyst i leden. Det visade sig att killen var lite av en gängledare i lägret och någon man borde akta sig för. Det visste jag nu, dagen efter då han kom gående emot oss och vårt golvprojekt. Men jag fick inte stryk. Istället visade sig att jag vunnit hans respekt och nu ville han hjälpa till att bygga golv i amningstältet. Det visade sig också att han var en jävel på att snickra så jag kunde lugnt knata tillbaka till mitt kök och lämna över bygget till mr. Gangster boss och mina engelska volontärer.

Jobbigt med kronologin ibland, men jag tror att även Jennie, Louis, Nima och Bassam dykt upp när Emma och jag lät oss övertalas om att åka bort någonstans och vila upp oss ett dygn. Teamet som äntligen kommit lovade att ta hand om matutdelningen och fuckade naturligtvis upp fullständigt. Det hade blivit så hotfullt att Kanwar hade kontaktat Rav i London som ville avblåsa aktionen, eller åtminstone förbjuda Khalsa att ha med matutdelningen att göra. Jag var skitförbannad för första gången på länge och förklarade att jag tänkte fortsätta leda både matutdelningen och min del av köket, då resten av våra uppdrag bara var hittepå i jämförelse. Så blev det också. Vi lärde av vårt misstag och tog inte mer ledigt efter det. 

 

Katsikas, Grekland

Resten av teamet hade lämnat Chios högst ofrivilligt och detta märktes inte minst på Jennie. Vi som tidigare hade varit så tajta hamnade nu ofta i gräl. Anledningen är egentligen en lång rad av händelser. Rav hade svårt att få in pengar till vårt Greklandsprojekt vilket drabbade Kanwar. Den nya situationen på Chios efter EU överenskommelsen med Turkiet som i sin tur skapat utomhusfängelset Vial och alla interna konflikter kring CESRT krävde nytänk. Med Bassam och Nima spelade det kanske ingen större roll vart de tolkade någonstans även om det kändes som att dom hade trivts på Chios. Jennie hade däremot startat ett skolprojekt på Chios, ett projekt hon aldrig förankrat med Khalsa och aldrig heller fick slutföra. En intressant detalj i sammanhanget är att Nick tog över och driver den här skolan idag. Märkligast av allt är att Kanwar, kanske för att kompensera har satt Jennie som chef över projektet Katsikas efter att jag och Emma strandsatta i två veckor utan hjälp byggt upp allt. Nu knakar det även inom familjen och till och med Emma och jag gruffar tidvis på varandra. Det finns kvällar då det sista jag säger innan jag somnar är: Jag hatar barn, jag hatar flyktingar, volontärer och hela jävla Grekland.

Så var det förstås inte. Vi var bara trötta. Att Khalsa bestämt att lägga ner Grekland till fördel för mer kostsamma operationer i Irak visste vi sedan ett tag tillbaka. Vi hade också ett slutdatum. Vi ville hinna till ett par vänners bröllop i Serbien och Emmas tjänstledighet var snart slut. Kontoret i London fuckade så klart upp genom att blanda ihop datumen så något bröllop blev det aldrig. Khalsa övergav aldrig helt Grekland. Det är inte så dom jobbar. Men de stora insatsernas tid var förbi just där, just då. Det var dags att gå från att utveckla till att avveckla och lämna över. En nog så svår uppgift då man vill lämna över något välsmort och strukturerat.

Jag har utelämnat så många historier från Katsikas. Min osannolika vänskap med en överste i armen som hjälpte mig att sätta blåslampa i röven på killen som hade ansvar för städningen av toaletterna. Alla möten och turer kring att bygga golv i alla tält så att folk skulle slippa sova på kalla och obekväma stenar. Ett tag hade vi spanska pengar för projektet och jag hade pratat med mitt jobb i Sverige om att skicka ner ett gäng snickare. Planen avblåstes för att Oxfam och UNHCR redan var på gång med helt nya tält och plasthus. Behöver jag säga att detta aldrig blev av? Att det var något jag fick ångra när jag i december i år fick se bilder på nyheterna av samma människor, i samma tält, fast nu med en halvmeter snö och tvåsiffriga minusgrader.

Jag kunde ha berättat om alla konflikter med Olvidados, eller roliga saker som fester, dans och fotbollscuper i lägret. Om upplopp, ständiga inbrott, kvinnofridsbrott och mordförsök. Eller underbara dagar då precis allt klaffade och man kunde gå och lägga sig nöjd. Om barnen, dom underbara jävla skitungarna med alla sina trauman. Som man ömsom ville döda och ömsom krama ihjäl, oftast flera gånger om dagen. Om hur dom faktiskt tyckte bättre om oss för varje nytt krav vi ställde, om det så var att hacka lök eller gå i skola. Jag saknar er, och tänker på er ofta.

Här slutar jag min berättelse. Till alla vänner, vuxna som barn, flyktingar som volontärer.

Vi ses igen.

Bilderna är tagna av mig själv, Emma, Tim McLean, Tinka och Jennie Östlund

Abu. (swe) Hamza, från Refugees welcome sweden, som vi jobbade med i Aten,

Aleksandar. (SE) Nastevski, var med på flera tidiga resor och insatser runt om i Serbien och en god vän.

Ali. (swe) Alireza Akhondi, nyckelgestalt, koordinator och en av grundarna till Humanitet.nu Aktiv under hela Balkanperioden, samt Idomeni och Aten. Centerpolitiker i Stockholm och en av hjärnorna bakom Vansbromodellen i Dalarna.

Andreas. (swe) Abrahamsson, Arbetade med Humanitet.nu både i Serbien och på Chios. Socionom med livräddarutbildning och en jävel på att koka soppa.

Andy. (GB) Nixeseman, arbetade med CESRT på Chios tills alldeles nyligen. Gjorde tillsammans med sin fru Frances ett hästjobb med både tvätt, klädsortering och strandstädning.

Andy. (GB) Potter, arbetade med CESRT på Chios

Antonis (Gr) Vorrias, en av de så kallade piraterna på Chios

Alfa. Namnet på det nummer som skulle ringas och benämningen på den person som hade det operativa ansvaret.

Aten. Greklands huvudstad där vi gjorde insatser under flera veckor och vid två olika tillfällen

Ayren (GB) Marie Kelly, omnämns som hastigast vid uttömningen av Berkasavo, men fanns också på plats i Aten när vi återvände dit andra gången, då hon jobbade med översättare och juridik.

Baas Kitchen (swz) (se. Be Awere and share)

Baba. (Gr) Babis Simeonidis, läkare ombord på räddningsteamets båt som tyvärr lämnar ön tidigt.

Balkan route. Namnet på den väg den stora flyktingvågen tog, då den ofta passerade flera länder och stater i det forna Jugoslavien

Bassam. (Ge) Bsameto Sy, före detta flykting från Syrien som återvände till Grekland för att jobba för Khalsa.Aid. Både på Chios och i Katsikas.

Basque kitchen (E) Ett gäng michelinekockar som lagade mat på chios främst åt volontärer.

Belgrad. Serbiens huvudstad där man kan säga att det hela tog sin början.

Berkasovo. En serbisk by nära den Kroatiska gränsen.

Be awere and share. Hjälporganisation från Baas i Schweiz, som främst arbetar med opinionsbildning. På Chios och stod dom även bakom Baas kitchen

Borja. (E) Getaricharter, Koordinator för Baskiska SMH (se. SMH)

CESRT. (Chios Eastern shore respons team) lokalt initiativ och paraplyorganisation för många internationella volontärer på Chios.

Chios. Grekisk ö nära det Turkiska fastlandet.

Depite. Ett tillfälligt läger på Chios

Dråpen i havet (N) Dropparna är en fristående hjälporganisation som både drar in medel och rekryterar volontärer främst via Facebook. Aktiva i bland annat Aten, Chios och Lesbos.

Elwan (Jo) Bader, var med i Serbien i början, både vid kroatiska gränsen och när vi drev soppkök, började sedan som handy-man åt Läkare utan gränser i Sudan.

Evelina. (se) Eriksson Back, från Refugees welcome sweden, som vi jobbade med i Aten,

Frances. (GB) Nixseman, arbetade med CESRT på Chios tills alldeles nyligen. (se. Andy Nixseman)

Franziska. (Ge) Pilz, ar med i Serbien i början, både vid kroatiska gränsen och när vi drev soppkök,

Florian. (Ge) Horsch, en av projektledarna i Soup & socks och senare även Habibi Center.

Frontex. (EU) Europeiska unionens gemensamma gränspolis.

Gabriella (swz). Tan. Arbetade med CESRT på Chios och driver idag ett kvinnocenter på ön.

Gyllene Gryning Grekiskt fascistparti som var aktiva både på Chios och i Aten där dom attackerade både flyktingar och volontärer.

Hannah (Se) Lindberg, jobbade med Hummanitet både i Serbien och i Aten.

Hummanitet.nu (Se) Frivillig hjälporganisation baserad i Sverige, som samlade in pengar och rekryterade volontärer främst via Facebook. Aktiv över hela Serbien, Idomeni, Aten och Chios. Organisationen vi kom att arbeta med i mer än fem månader.

Ifty (GB) Patel. koordinator på Peoples street kitchen på bland annat Chios

Jennie. (Se) Östlund. Den egentliga organisatören i Humanitet.nu, senare lysande även inom Khalsa.Aid, en familjemedlem och vän som just nu arbetar med ett vattenprojekt för flyktingar i Turkiet 1 km från den Syriska gränsen. Utan henne hade vi alla stått oss slätt.

Jerome (fr) Ploute, God vän som var med på många resor i Serbien

Julio (E) Spansk kock som jag delade ansvaret med i Katsikas genom att brassa käk till 1000 personer var annan dag.

Khalsa.Aid Sikhisk välgörenhetsorganisation med säte i London, som sedan mitten av nittiotalet hjälpt människor världen över vid olika katastrofer. Organisationen som till slut anställde oss.

Kamyar (Se) Alijenad, var med för Humanitet.nu en kort sväng i Aten och på Chios

Kanwar (GB) Singh, Koordinator för Khalsa.Aid. Förvirrad dåre med hjärtat på rätta stället, med ett otroligt driv och numera en självklar familjemedlem